Teknisk tidskrift 1919

44$

TEKNISK TIDSKRIFT

i Nov. 19x9

och fasthet, att skjuvhållfastheten i en ring med cylindrarnas diameter och ytisens tjocklek är större än pålarnas fäst kraft i leran.

Innan pålarna av denna orsak lossnade, bildades dock en annan spricka, nämligen längs yttre tangenten till nämn-

i

Fig. 11. Kajen slutet av oktober 1918. Foto i månsken. Obs. isbildningarna på pålarna.

da cylindrar. Denna, spricka bildas, när isen vid stark köld fastfrusit vid cylindrarna till en tjocklek, som för håller sig till ytisens tjocklek omvändt som sammanlagda längden å samtliga cylindrarnas periferier till längden av tangenten. Det blev nu vår uppgift att hålla denna spricka öppen. Resultatet blev, att isen mellan pålarna ej rördes, medan yttre isen pendlade upp och ned med tidvattnet. I följd därav översvämmades ständigt isen mellan kajpålarna av vatten, vilket frös lagervis, så att vi i december hade 2 m tjock is mellan pålarna, då yttre isen endast var 60 cm. Denna tjocka is bildade mellan pålarna en armering, tillräckligt stark att tåla den tunnare isens utskjutande krafter och själv förbliva orörlig, varvid tangentsprickan av sig själv hölls öppen. Först på vårsidan, då även yttre isen nått avsevärd tjocklek, blev kajen i viss mån deformerad och en del pålar lyftes.

Resultatet blev på det hela med synnerligen enkla medel godt, och de upplyftade pålarna kunde sedermera lätt nog nedslås.

Avståndet mellan pålarna i 1918-års kaj var 2,5 m varje pålrad, medan pålradernas inbördes avstånd var 4,0 m. Om isbildningen varje höst skulle äga rum på sam-

Fig. 12. Kajbyggnad maj 1919.

ma sätt som hösten 1918, synes det, att om pålar endast nedsattes något tätare, exempelvis med max. 1,5 m inbördes avstånd, skulle innan ytisen hunnit bildas, de ovan omtalade cylindrarna sinsemellan sammanvuxit till en massiv 2 m tjock iskaka, varvid utan någon hjälp den s. k.

tangentsprickan omedelbart skulle uppstå. En sådan iskaka visade sig vara ett godt medel, ej blott för de vertikala krafterna, utan även för den mot väster riktade kompo santen av de horisontala. Detta skulle alltså vara ett lämpligt medel att förstärka den gamla kajen.

Genom vinterns erfarenheter kom man till det resultatet, att en kaj byggd på stadiga och tunga kistor skulle vara bästa lösningen. Denna metod beslöts alltså att i princip användas för nybyggnad. Sänkkistor ansågos dock ej möjliga här på grund av den ofantligt lösa bottnen samt svårigheten att medhinna fyllning av desamma, utan vilken kistorna skulle vara värdelösa. Vi beslöto därför att endast tätpåla kistor, vilka, på grund av vinterns erfarenheter, kunde med sannolikhet antagas vara fullt sta bila, även innan fyllning skett.

För att komma ut till 5,5 m vattendjup vid lågvatten, vilket djup motsvarade den "fartygsstorlek vi tänkte använda, måste vi påla 2 kistor 8 x 8 m i kvadrat med 8 m fritt avstånd inbördes och från gamla kajen. Överbyggnaden avsågs att vila på spännverk mellan pålraderna. Vid denna pålning, som gjordes maj 1919, användes en elektriskt driven pålkran, 15 m hög och med 1 000 kg tung hejare. Pålarnas längder varierade mellan 15 och 20 m, och deras inbördes avstånd i kistorna togs till 65 cm, vilket var det minsta, vi av praktiska skäl kunde komma

Fig. 13. Kaj med lindragning augusti 1919.

till. Tätare pålning skulle nog ej heller avsevärdt hava höjt motståndsförmågan mot upplyftning.

Pålningen var intressant i så måtto, att vi trots den kraftiga hejningen aldrig nådde fast botten, utan försiggick pålningen hela tiden som normal friktionspålning. Varje påle nedslogs, till dess sjunkningen vid sista hejarslaget på en meter var 3 mm. Enligt Kreiigers formel för friktionspålning motsvarar detta en bärkraft hos pålen av 60 000 kg. Är nu detta ren friktionspålning, och ej exempelvis beroende på pålspetsens motstånd vid nedträngan de i något sten- eller gruslager, skall enligt samma formel 2 m hejarslag giva en nedsänkning av 17 mm och 3 m dito en nedsänkning av 30 mm. Detta prövades vid flera pålar, och visade resultatet en god överensstämmelse med formeln. Vi hava således all anledning förutsätta, att vi ha att göra med ren friktionspålning, och att vid dessa yttre kistor tjälgränsen ligger djupare, än vi med pålspetsen nått. Även om tjälgränsen alltså av en eller annan anledning skulle sjunka, torde detta ej inverka på de yttre pålarna i kajen.

De närmast land belägna däremot stå otvivelaktigt på tjälad grund. Vi hava därför utfyllt en grusbank rundt desamma, vilken dels hindrar isens åverkan på dessa med svagare friktionskraft fästa pålarna, dels förmodligen åstad-