Teknisk tidskrift 1919

82

TEKNISK TIDSKRIFT

22 Febr. 1919

personer, som särskilt gjort sig förtjänta om befordrande av akademiens syften. Det har därför tänkts att jämväl inrätta en klass av förste hedersledamöter.

Samtliga ledamöter skulle deltaga i akademiens sammanträden och överläggningar, men besluten skulle fattas enbart av de arbetande ledamöterna.

I övrigt företer det slutliga stadgeförslaget med undantag för några smärre detaljändringar inga väsentliga avvikelser från den form, i vilken stadgarna tidigare refererats i tidskriften (V. U. 1918 h. 14).

I den första kalkylen för akademiens verksamhet hade kommerskollegium räknat med jämte statsanslaget en på privat väg insamlad kapitalfond, som angavs böra uppgå till 2 mill. kr., men vilken såsom ett yttersta minimum sattes till 1,25 mill. kr. Insamlingen, som omhänderhafts av en inom kollegium tillkallad kommitté, har mötts med det största intresse inom industrien. Under senare delen av 1918 hår det förändrade konjunkturläget givetvis inverkat hämmande på lusten att teckna bidrag till allmännyttiga ändamål, men icke desto mindre hava sasom stittare antecknat sig industriella företag och .enskilda personer i

sådan omfattning, att tills dato över 1,6 mill. kr säkerställts. Då svar ännu ej ingått från ett flertal inbjudna, torde man kunna förutsätta att stiftelsen redan från början skall disponera ett rätt så avsevärdt kapital. Visserligen är summan icke stor i jämförelse med de kapital man i utlandet ansett sig böra lägga ned på motsvarande ändamål. Men man får hoppas, att, om akademien blott blir i tillfälle att visa vad nytta den kan göra och när konjunkturförhållandena åter bliva gynnsammare, det skall bliva möjligt att uppdriva ytterligare medel och sålunda så småningom ernå den erforderliga effektiviteten på det hela.

Bland stiftarna räknas ett flertal av våra bekanta större industriföretag, däribland tvenne med tecknade belopp på 100 000 kr., ett femtontal på 75 — 50 000 kr. och ett femtiotal med belopp varierande från 25 000 till 10 000 kr. Det vore synnerligen önskligt, om de som ännu icke fattat ställning till saken kunde inom en nära framtid besluta sig, så att, när riksdagen går att fatta beslut om ett årligt anslag, den bästa möjliga garanti för en omedelbar effektiv verksamhet kunde uppvisas.

PROFESSOR SVANTE ARRHENIUS 60 ÅR.

Med anledning av den frejdade forskarens 6o-årsdag den 19 febr. detta år torde det vara på sin plats att, ehuru i sammanträngd form, giva en kort återblick på hans liv och verksamhet. Dock torde väl de allra flesta av den bildade allmänheten hava en aning om vad hans verk betyder för naturvetenskap och kultur i allmänhet. Svante August Arrhenius föddes i Uppland den 19 febr.

1859. Ovanligt tidigt utvecklad, var han snart sagt under hela skoltiden den yngste i sin klass, blev tidigt student och började sina studier i Uppsala, där han redan efter endast 3 terminer avlade fil. kandidatexamen.

Vid 22 års ålder började emellertid Arrhenius att ägna sig huvudsakligen åt fysiken. Han flyttade till Stockholm och fortsatte sina studier under professor Edlunds ledning och på hans laboratorium och fick där tillfälle att närmare undersöka den elektriska ledningsförmågan hos elektrolyter. Under detta arbete kom han så småningom till den åsikten, att dessa elektrolyter hålla de lösta ämnena uppdelade eller dissocierade i elektriskt laddade radikaler, s. k. joner, och i hans doktorsavhandling av år 1880 spårar man första gången denna teori, ehuru den först senare, tre år därefter, framlades med full klarhet. En teori som denna var ju av fullkomligt revolutionerande natur och mötte därför många invändningar, särskilt i början. Teorien slog i alla fall igenom. Man kan säga, att den i början av 90-talet var så godt som allmänt antagen. Det väsentliga i hans dissociationsteori och orsaken till denna teoris utomordentliga fruktbarhet ligger däri, att man därigenom er¬

hållit medel att beräkna dissociationsgraden, vilken uttrycker huru mycket av ett ämnes lösta partiklar som uppdelats eller dissocierats i elektriskt laddade joner.

Denna teori har varit en av huvudfaktorerna i den nygestaltning, som kemien på senare tiden genomgått. Bryggan mellan kemi och fysik har blivit kortare och möjligheterna hava ökats för kemiens utveckling från beskrivande till rationell vetenskap.

Arrhenius’ doktorsavhandling blev icke synnerligen väl bedömd. Den belönades ej ens med så högt betyg, att den kunde meritera för någon docentur. En av de få, som emellertid från början insåg en sådan avhandlings stora betydelse, var Wilhelm Ostwald i Riga. Så fort sig göra lät besökte Ostwald Arrhenius i Uppsala, och den bekante tyske forskarens besök hade till följd, att Arrhenius fick en docentur i fysikalisk kemi, varigenom han sattes i stånd att utföra och planlägga många märkliga undersökningar.

Sedermera erhöll A. ett stipendium, vilket satte honom i stånd att hos Ostwald i Riga arbeta vidare på sina teorier, varefter han arbetade hos Kohlrausch i Wiirzburg, Boltzmann i Graz, van t Hoff i Amsterdam och återvände därefter till Ostwald, som förfogade över ett väl utrustat laboratorium för fysikalisk kemi i Leipzig. Under vistelsen i Wiirzburg fick han full klarhet i sin dissociationsteori, och hans nya syn på saken framfördes såväl i England som här i Vetenskapsakademiens översikt och publicerades även i Zeitschrift fur Fysikalische Chemie samma år. År 1891 erhöll A. erbjudande till en professur i Giessen, men föredrog