Teknisk tidskrift 1919

Febr.

1919

VECKOUPPLAGAN, HÅFT. 8

en laboratorbefattning vid Stockholms Högskola. Sedermera, år 1895, blev han professor vid samma högskola och var denna högskolas rektor 1897 — 1902.

År 1903 erhöll han Nobelpriset såsom ett erkännande för den utomordentliga förtjänst han genom sin dissociationsteori inlagt om kemiens utveckling. Ar 1905 gjordes ett nytt försök från Tyskland att förvärva Arrhenius och han räddades åt Sverige genom konung Oscars personliga ingripande. Nu blev Arrhenius utsedd till föreståndare för Vetenskapsakademiens Nobelinstitut för fysikalisk kemi, vilket numera disponerar egna lokaler vid Frescati. Denna befattning innehar han fortfarande.

Icke blott inom den fysikaliska kemien har Arrhenius arbetat. Han har även utfört betydelsefulla arbeten inom den kosmiska fysiken, serumterapien och meteorologien. Somliga torde till och med mera känna till dessa än hans fysikaliskt kemiska, emedan han framlagt sina resultat i en serie populärt hållna böcker: »Världarnas utveckling», »Människan inför världsgåtan», »Stjärnornas öden» och

»Smittkoppor.» Genom dessa böcker har han visat sig vara en framgångsrik populärvetenskaplig författare. Det av honom utgivna arbetet »Die Kosmische Physik» vittnar även om vetenskaplig genialitet. Till främmande språk hava hans böcker även översatts och överallt vunnit erkännande. Liksom fallet var med dissociationsteorien har även Arrhenius’ kosmogoniska och fysiologiska teorier väckt strid, men säkerligen torde även de förr eller senare vinna fullt erkännande.

Ej heller för tekniska frågor har Arrhenius stått främmande. På uppdrag av vattenfallskommittén företog han nämligen år 1900 en resa närmast för studiet av elektrisk järnvägsdrift.

Bland de många vetenskapliga utmärkelser, som kommit Arrhenius till del namnes här endast, att han är ledamot av Svenska Vetenskapsakademien samt bland mycket annat hedersledamot av flera utländska lärda samfund såsom Royal Society i London, Deutsche Elektrochemische Gesellschaft m. m.

REKRYTERING AV ARBETSKRAFT.

Av civilingenjör Olof Kärnekull.

»Vad är förmätet», frågar Ratenau: »att vänta att inånga en gång skola förstå vad i dag förunnats några få — eller att för alla tider förneka möjligheten av en lyftning mot friare insikt? Men må förnekaren då också bekänna, att’ all strävan och åtrå, som bär den sedliga viljans prägel, icke är bestämd för annat än att stärka eviga privilegier för somliga och en evig underkastelse för andra.» Det torde vara få, som öppet försvara de eviga privilegierna eller den eviga underkastelsen, och likväl måste vi konstatera, att vi ännu stå den tiden fjärran, då flertalet skall fatta, vad som i dag förunnats ett fåtal, trots att vi i våra strävanden allt mer låta den sedliga viljan bliva den bestämmande. Om vi i dag ha lättare att tro på möjligheten till en lyftning mot friare insikt, torde detta i viss mån bero på, att vi under historisk tid verkligen genomlevat en period, då värdesätt- , ningen av individen — eller åtskillnaden mellan individerna — räknades uteslutande efter skickligheten att utföra sitt värv, oberoende av arbetets art. Jag skall längre fram närmare angiva denna tidpunkt. Men i detta sammanhang bör påpekas, att om vi åter skola kunna höja oss till samma | ståndpunkt vi en gång intagit, ha vi — trots nya drivande krafter — knappast någon annan väg att gå än den förut beprövade: individens uppfostran.

Då vi tala om uppfostran har tidsandan så insnärjt oss, att vi omedvetet ledas att tänka på bokliga studier. I tale- ) sättet »en god uppfostran» inlägga vi nog något mera än kunskap och belevenhet, men detta mera förena vi helst med ärvda sociala företräden; icke många reflektera över målet för individens goda uppfostran. Därför sammanblandas också begreppen lärdom och uppfostran. Målet är icke att bibringa lärdom utan att skapa nyttig och verksam energi. Kunskap som bibringas släktet utan hänsyn till sådana krav, arbetet och livet ställer på individen, medför resultat, som icke äro avsedda. För att ytterligare förtydliga min mening tar jag mig friheten citera John Ruskin. »Det har för uppfostran, vare sig av lägre eller högre klasser, icke det minsta att betyda, huru mycket eller huru litet de veta, förutsatt att de veta just det, som gör dem lämpliga

till att förrätta det arbete, som åligger dem, och vara lyckliga därmed.» För att icke bli missförstådd har Ruskin på ett annat ställe gjort följande tillägg: »Märk väl, att jag icke säger eller tror, att de lägre klasserna icke böra på miljontals vis uppfostras bättre än de äro. Jag tror, att varje man i ett kristet land borde vara lika väl uppfostrad. Men jag vill ha en uppfostran, som motsvarar ett mål; en allvarlig, praktisk oemotståndlig uppfostran i moraliska vanor, i kroppslig styrka och skönhet, i själsegenskaper, som kunna utvecklas allt efter individens omständigheter, och särskilt i den tekniska kännedomen om hans eget kall . . .» En uppfostran, som utan hänsyn till mål och material söker med pedagogiska eller mekaniska medel bibringa släktet kunskap, lämnar icke det för individen ändamålsenligaste resultatet. Även om uppfostran icke alltid kan bestämma målet och har svårt att bedöma materialet, så bör det dock vara uppfostrans avsikt att välja sådana medel, att material och mål i största utsträckning lämpa sig efter varandra. Hittills ha vi överlämnat ansvaret för uppfostran åt hemmet, fabrikerna, verkstäderna; ansvaret för lärdomen ät skolorna och universiteten. Gallringen av materialet har helt överlämnats åt livet självt och åt den dagliga kampen för existensen. Skall detta fortgå, torde vi ännu i flera generationer förgäves söka efter medel till den andliga lyftning, som upphäver de eviga privilegierna och den eviga underkastelsen. Individens uppfostran till arbetsdugliga, samhällsnyttiga och samhällsbevarande medborgare är av vår tid försummad. Lärdomsivern har förledt oss att helt glömma de krav på uppfostran, som det praktiska livet ställer på individen. Vi kunna utveckla muskelkraft, tankeförmåga, minne, fantasi, vilja och känsla, men vi utveckla icke dessa så, att materialet efter genomgången uppfostran är i stånd att nå ett bestämt mål. Samhällets mål och individens mål måste vara gemensamma under förutsättning att vi röra oss med samhällsdugliga medborgare i en utvecklingsduglig stat. Målet måste vara att låta varje individ komma till sådan verksamhet, att han just genom kraftutvecklingen känner lifsstegringen. Men vi kunna även till-