Teknisk tidskrift 1919

84

TEKNISK TIDSKRIFT

22 Febr. 1919

lägga: en sann uppfostran, en god rekrytering medför obegränsade mål. »Minst av allt är det — som man påstår — • frihet från arbete lyckomoralisten förespeglar, efter som han vet att verksamhetsnjutningen är den största av alla! Men han vet även att arbetet är en fröjd endast så länge det förbrukar de krafter, man äger — ty dessa krafter vilja just brukas för att utlösas i lustkänslor — och när lön och frihet äro rikliga nog att tillåta full förnyelse av krafterna. Men däremot vållar arbetet harm och andra hämningar, när krafterna skola framtvingas under för dem omåttligt eller olämpligt arbete, och när arbetet sker under andra osunda omständigheter.» (Ellen Key: Lifslinjer.).

Det är avsiktligt uppfostran och rekrytering sammanställas här ovan. Ty det är just i och för en sann rekrytering av allt slags arbetskraft, som kravet på sann uppfostran framställts. Under de omöjliga försök till anpassning, som en nutidssjäl har att kämpa med, blir själen stympad och livsstegringen hämmad. En god uppfostran såsom grund för en vetenskaplig rekrytering skall 'tillåta varje liv att växa fritt och obundet. Icke otuktat — eller för sent tuktat — utan väl ansat och vårdat från den dag de första hjärtbladen spira.

Då jag i det föregående påyrkat en sann uppfostran för att lägga denna till grund för rekrytering av all arbetskraft, har detta icke skett för att sätta individerna i stånd att på »vetenskaplig» grund kunna bekämpa varandra i kampen om existensmedel, utan för att upphäva eller åtminstone lindra denna kamp; för att genom organiserat samarbete utveckla individens intellektuella och moraliska möjligheter. Då Darwin antyder, att de dugligaste icke äro de fysiskt starkaste eller de slugaste, utan de individer, som i samförstånd ömsesidigt understödja varandra, har han även utdömt den gamla trossatsen, att det är den naturliga kampen för tillvaron, som nödvändiggör de eviga privilegierna och den eviga underkastelsen. Även Kessler är av samma åsikt. Han säger: »Ju mera individerna hålla samman och ömsesidigt hjälpa varandra, dess större är artens utsikter att bliva vid liv och att höja sig i andlig utveckling.» Den vetenskapliga rekryteringen vill just nå fram till en sådan förståndsutveckling att många fatta, vad som idag förunnats ett fåtal. Genom sann rekrytering skola individerna utan inre slitningar inrangeras i det naturliga systemet, där dessa genom arbete inom lämpliga yrken trygga välbefinnandet med ett minimum av kraftförbrukning.

För att få en klar uppfattning om arbetarerekryteringens stora betydelse för ett folks utveckling skola vi något granska dess historia. Härvid komma vi givetvis att i huvudsak beröra de praktiska yrkena under olika historiska tidsskeden. Detta är även fullt naturligt, ty skulle vi utsträcka den historiska undersökningen även till den andliga och den lärda odlingen och till de bildande konsternas område, skulle vi komma att röra oss med speciella begåvningar och abnorma fall. I detta sammanhang är det genomsnittsbegåvningen — och den träffa vi säkrast inom de praktiska yrkena — vi avse att höja och anpassa för samtidens krav, samtidigt som vi genom sann rekrytering låta individen få insikt om sin egen begränsning. Det är genom snittsbegåvningens vilja till kraftutveckling vi skola utforska, ordna och stegra så att individens vilja eller rent praktiska förmåga för var och en blir uppenbarad. E11 »begåvning» kommer snart själv underfund både med sina anlag och sin begränsning.

*

Under medeltidens första skede förlamades handel och industri genom folkvandringarna. Västerlandets folk blevo hänvisade till jordbruket för sitt uppehälle. Även detta stod mycket lågt. Från det första tidevarvet ha vi så godt som inga anknytningspunkter. Under andra och tredje tidevarven däremot kunna vi anteckna en betydande stegring inom de praktiska yrkena. Fyra samhällsmakter hade utgallrats och i sitt arbete trädt i närmare samförstånd med varandra; kungadöme, länsväsendet, påvedömet och städerna. Under de tionde- och elfte seklen hade de redan under folkvandringarna befästa byarna lösgjort sig från »herremännen» och så småningom utbildat stadsorganisationen. Efter frigörelsen blevo städernas ställning olika i de särskilda landen, men över allt blevo de säte för handel, industri, handtverk och konst. Vi behöva endast anteckna Venedig, Genua. Pisa i söder, Hansestäderna i norr, Brygge och Gent i väster, vilka voro säte för handel, sjöfart och industri. Bologna, Salerno, Paris och Oxford representerade de mest berömda lärdomsstäderna. Tolfte- och trettonde århundradena voro stadssamhällenas gyllene tid, och vad dessa städers insats i vår utveckling betydde, skola vi söka visa.

Den medeltida staden hade till uppgift att skänka stadsborgaren frihet, att trygga ett fredligt liv, att gynna handtverk och konst och att försvara den självständighet, som dyrt köpts under medeltidens första tidevarv. Enligt den medeltida uppfattningen gällde »tryggheten» icke blott säkerhet till liv och egendom, utan det ålåg jämväl staden att trygga såväl produktion som konsumtion och förena dessa båda intressen. Därför behöves, säger furst Krapotkin, »ännu ett element för att giva dessa uppspirande frihets- och ljuscentra den enhet i tanke och handling, som utgjorde deras (städernas) styrka i de tolfte- och trettonde seklen. Med den tilltagande mångfalden av sysselsättningar, yrken och konster och med den växande handeln med avlägsna länder uppkom behovet av någon ny sammanslutningsform, och detta nya element tillförde gillena.» Att här närmare ingå på dessa brödraskaps inre organisation är icke möjligt. Det kan vara tillräckligt att anteckna, att gillet var en social och ekonomisk sammanslutning, utbredd bland alla yrkesmän: fiskare, jägare, vävare, smeder, byggmästare, sjömän, präster o. s. v. Ja, gille bildades även mellan ett antal yrkesmän inom olika näringsgrenar, då dessa sammanfördes för att gemensamt utföra något arbete.

Brödraskapens makt och befogenhet blev allt större, ocli det uppstod svårigheter att förena stadsintresset med gillessammanslutningarna. Slutligen blev en lämplig form funnen för organiserandet av samarbetet. Städerna bekräftade gillenas föreningsrätt och deras oberoende, samtidigt som städerna själva organiserade sig som större gillen, i vilka de (ivriga ingingo; stadsförbundet eller stadsbrödraskapet var därmed fullbordat. Medlemmarna av stadens brödraskap fingo med ed lova att hjälpa och understödja varandra »i allt som är nyttigt och ärligt».

Inför gillet voro alla jämlikar, men i arbetet skildes strängt mellan mästaren och gesällen. Medeltidens mästare kan icke jämföras med vår tids arbetsgivare, ty mellan mästaren och gesällen fanns ingen annan åtskillnad än yrkesskickligheten. Såväl mästaren som gesällen arbetade gemensamt för gillet, och detta motsvarade mera en nyare tids arbetsgivare. Gillet köpte råvaran, fördelade den emellan vrkesmännen, mottog den färdiga .varan för försäljning och prissatte denna efter dess kvalitet. Vidare ålag