Teknisk tidskrift 1919

22 Febr. 1919

VECKOUPPLAGAN, HÄFT. 8

85

det gillet att hålla kvaliteten uppe, och detta reglerades genom prissättning. Vinsten som följde med försäljningen tillföll gillet: således gemensam egendom, och ju rikare gillet blev, dess mäktigare blevo dess medlemmar. Att detta var en gyllene tid och en enastående blomstringstid för de praktiska yrkenas utövare kunna vi fatta av följande efter furst Krapotkin: »Vid allt modernt tal om åtta timmars arbetsdag gör man väl i att erinra sig en ordinans från Fredrik den förste om de kejserliga kolgruvorna, vilken bestämmer gruvarbetarens dag till åtta timmar ’som av gammalt bruk varit’, och i England arbetade arbetarna blott fyrtioåtta timmar i veckan.» Vidare: »i Sachsen var gesällönen i bygghandtverket sådan, att en gesäll — enligt Falkes utsago — med sin sex dagars veckolön kunde köpa tre får och ett par skor.»

Denna blomstring fortsatte så länge gillesinstitutionen fungerade i avsett syfte. Och vad som mest torde ha bidragit till att uppehålla gillenas anseende och skänkt yrkesutövaren en socialt hög ställning, var den noggranna uppsikten, som gillet genom edsvurna ombud övade över vrkesmännen: det är över rekryteringen av gillets medlemmar. -Då denna uppsikt slappades, sjönk genast gillets anseende och makt. I sextonde århundradet hade gillesinstitutionen redan förlorat sin karaktär av brödraskap, och organisationen tärdes av inre strider om makt, rätt och rang. Genom förbundet med stadsorganisationen kom även gillet att bli utsatt för statsmaktens förföljelse, och då statsmakten slutligen krossade stads- och skråorganisationerna och upphävde rekryteringen efter yrkesskicklighet till förmån för ärftlighetsprincipen, övergick gillets funktioner till mästaren, som då kom i tillfälle samla förmögenheten på enskild hand. Härmed ha vi icke sagt, att detta var ett första steg till kapitalanhopning på enskild hand. Enskild förmögenhet fanns i stor utsträckning även under gillena» högkon junkturstid, men förmögenheten räknades icke som social värdemätare förrän yrkesskickligheten sjunkit och yrkesutövarens kvalitetsbegrepp fördärvats. Först från denna tid är mästaren att jämföra med senare tiders arbetsgivare, och från denna tid kunna vi också märka de första stegen mot modernare handelspolitik. Ty sedan yrkesrekryteringen genom gillets förfall, och sedan kontrollen över varans kvalitet bortföll, kom den ändamålslösa konkurrensen att florera och fördelningen av arbetet och njutandet därav kom att bero av efterfrågan och tillgång på vara och kraft.

Efter vad vi sålunda anfört se vi, att en modernare tids krav: från arbetarens sida på högre lön, delaktighet i vinst, förkortad arbetstid; från arbetsgivaren på yrkesskicklighet, betalning efter kunskap och god rekrytering samtliga äro medeltida idéer, som ännu icke förlossats. Uppdelningen av arbetet mellan mästaren och gesällen liknar även i mångt och mycket de förhållanden en modern organisation söker nå. Det torde vara överflödigt att anmärka, att vi givetvis icke i stort skulle åstadkomma någon förbättring genom att återinföra medeltida förhållanden, men det kan vara till nytta att taga vara på den historiska kunskapen vid nyorienteringen. Vår tid äger ju dessutom förmånen att vid lösningen av rekryteringsfrågan även kunna tillämpa den ingående kännedomen om individens själsliv, som en nyare tids psykologiska forskning lämnat.

*

Med denna historiska utredning har jag framför allt velat påvisa arbetarerekryteringens stora betydelse, då det

gäller skapa drägliga förhållanden på arbetsmarknaden. Men ett första villkor härvid är, att yrkesrekryteringen ställes utanför de sociala partistriderna och dagens ekonomiska tvister. E11 påbyggnad av medeltidens praktiska rekrytering i mera modern anda borde icke heller från arbetarnas sida stöta på något större motstånd. Den uppsikt, som varje yrkesutövare vid tillämpningen av en vetenskaplig rekrytering måste underkasta sig borde icke heller verkade störande. Just i detta avseende har furst Krapotkin även utalat, »att så länge det fria stadslivet fortfor höjdes inga klagomål mot denna uppsikt (över yrkesmännen från gillets sida), medan så snart staten ingripit, konfiskerat gillenas egendom och upphävt deras oberoende till förmån för egen byråkrati, klagomålen blevo otaliga. Å andra sidan äro de omätliga framsteg i alla handtverk under det medeltida skråsystemet det bästa beviset för, att systemet icke var något hinder för individuell uppfinningsförmåga.»

Även från vår tid kunna vi hämta exempel som visa, vad en god rekrytering kan åstadkomma socialt. I samtidens sociala liv intager officerskåren en synnerligen hög ställning. Detta förhållande kan icke enbart tillskrivas tidens militära anda och uniformen. Skulle vi taga en så modern mätare på social ställning som penningen, står officerslönen icke i rimlig proportion till hans sociala ställning jämfört med andra tjänstemän. Förhållandet har sin förklaring därav, att kåren rekryteras omsorgsfullt, utbildas under uppsikt och kännetecknas av en synnerligen god sammanhållning. Ett annat liknande exempel är läkarekåren, där god rekrytering och den mönstergillaste yrkessammanhållning skänkt en god social ställning. Ett motsatt förhållande kunna vi konstatera bland ingenjörerna. Här är gallringen liten, sammanhållningen ringa, den onyttiga inre konkurrensen uppdriven, och någon ingenjörskår i ovan antydd mening finnes näppeligen. Följden blir att ingenjörens sociala ställning på intet vis svarar mot det ansvar för samhällets bestånd och utveckling, som hans verksamhet pålägger honom. Otaliga exempel från alla tjänsteställningar skulle kunna anföras. Alla skulle visa samma förhållande: utan god rekrytering uppnås inga mål; med sann rekrytering obegränsade mål.

Redan förut har jag nämnt, att vi vid den praktiska ti 11- lämpmngen av yrkesrekryteringen böra följa de vägar vår tids praktiska psykologi anvisar. Inom medicin, juridik, pedagogik har praktisk psykologi kommit till användning och lämnat överraskande goda resultat. Men då psykotekniken är en teknisk vetenskap — utan plats på de tekniska läroanstalternas program — har den uteslutande till syfte att angiva vissa medel för att nå vissa mål. Men det ligger utom området för den tekniska vetenskapen att bestämma huruvida detta mål är det riktiga eller icke. För den praktiske ingenjören gäller det således att först bestämma målet med hänsyn till politiska, sociala, ekonomiska, religiösa m. fl. synpunkter, och först sedan ett samhällsgagnande mål utgallrats är tid att påkalla psykoteknikens hjälp. Och målet var att skapa individuell existens, att låta individen genom egen kraftutveckling känna lifsstegring. I berörda fråga önskar jag hänvisa till professor Hugo Munsterbergs intressanta verk »Psykologi och Näringsliv». I detta arbete har författaren på ett utmärkt sätt avhandlat psykoteknikens mål och medel inom olika områden av näringslivet.

Vår tids näringsliv kräver absolut frigörelse från det slump- eller låt-gå-system, som alltjämt tillämpas vid per-