Teknisk tidskrift 1919

2 6 2

TEKNISK TIDSKRIFT

i o Maj 1 9 1 q

nom tid framstår med mera berättigande än nu. Man har dock under de senare åren börjat exploatera mycket viktiga malmreserver i Alptrakterna, och den elektriska järnframställningen har gjort stora framsteg. Exemplet bör ju verka eggande på oss, som ha så ofantligt mycket gynnsammare förutsättningar än Italien.

Ryssland och Österrike hava jämförelsevis stor tillverkning av järn, men då förhållandena i dessa länder ej hava någon betydelse för oss, kan jag förbigå dem här.

Här är måhända platsen att även ingå på frågan om den elektriska järntillverkningen i Sverige. Man måste därvid i första hand beakta, att våra stora vattenkrafttillgångar tyvärr ej äro belägna i Södra Sverige, där järnkonsumtionen huvudsakligen har sitt säte. I Norrland ha vi ju godt om kraft i närheten av de norrländska malmfälten, men för tillverkning av ordinärt valsjärn ställa sig dock avstanden till konsumenterna i södra Sverige väl stora. Om — såsom jag tror och hoppas — problemet att använda koks som reduktionsmenel i de elektriska ugnarna finner sin lösning, ställa sig de ekonomiska förhållandena på följande sätt: Med ett abonnemangspris för vattenkraft av 27 kr. per hästkraftsar, vilket för en storindustri i Norrland torde varit en skälig siffra före kriget, kommer kraften och elektroderna att kosta ungefär 1 2 kronor per ton tackjärn. Därutöver erfordras cirka */8 ton koks. Netto-kokskostnaden torde för Norrland bliva cirka 22 kr. Lägger jag kostnaderna för J/3 ton koks till förenämnda post på 12 kr., kommer jag sålunda till något över 19 kr., alltså något gynnsammare än med enbart koks, men på det färdiga järnet får jag en extra debetpost för frakt pa 6 å 10 kr. till våra viktigaste industridistrikt, frånsett de indirekta kostnader, som de ogynnsamma trafikförhållandena på Norrland medföra. Under lörutsättning, att kriget ej för med sig särskilt kraftiga förskjutningar de olika posterna emellan, torde problemet om järntillverkning i koksningsugnar i södra Sverige vara oberoende av de elektriska metoderna. Om däremot det fossila bränslet skulle stiga i pris i avsevärt högre grad än andra varor, torde frågan om elektrisk järntillverkning för här avsedda ändamål komma upp på allvar.

Man får naturligtvis ej förbise, att vår gamla Bergslag, särskilt med stöd av nedre Norrland, har ganska mycket vattenkraft till förfogande. Den naturliga användningen för dessa, dock begränsade kraftreserver, måste emellertid vara att ersätta det dyra träkolet vid framställning av kvalitetsjärn. 1 den utveckling av den elektriska tackjärntillverkningen, som pågår vid Uddeholmsverken, har tydligen denna metod på ett utomordentligt elegant sätt funnit just sin rätta plats. Under alla förhållanden kan man ej räkna med så mycket kraft, att den kan räcka till att i nämnvärd utsträckning tagas i anspråk för tillverkning av ordinärt järn.

Efter denna hastiga resumé över grunderna för järnhanteringen i de olika länderna ber jag att få återkomma till mina grafiska tabeller. Det är ju glädjande att kunna konstatera, att naturen har placerat oss så pass väl den gjort med hänsyn till den föreliggande frågan, och om näringslivet kunde få utveckla sig efter de naturliga, fria linjer, som gamla tiders frihandlare ansågo som de enda rätta, skulle ju allting vara väl beställt. Emellertid tillkomma en del faktorer, som göra situationen mera bekymmersam. Man får en livlig känning därav, när man ser hur tiden farit fram med Englands järnhantering. Un¬

der de trettio år, som föregick kriget, ökade Förenta staterna sin tackjärnstillverkning från 5 till 30 mill. ton. Tyska tillverkningen ökades från 3 till 18 mill. ton och den engelska fran 8 till 9 mill. ton. Femton år före kriget exporterade England 3,3 mill. ton järn och stål, vid krigsutbrottet 5 mill. ton, tyskarna ökade sin siffra från 800 000 till 7 mill ton per år.

Måhända granskar man saken bäst, om man närmare går in på hur konkurrensen mellan England och Tyskland har gestaltat sig. Den frågan har i långa tider utgjort

ämnet för en ivrig, men ledsam diskussion bland engelsmännen.

A en särskild tabell (fig. 5) har jag grafiskt visat det tullskydd som järnhanteringen åtnjuter i en del länder. Det tullskydd, som är angivet, motsvarar den genomsnittliga tullsats, som skulle utgå på hela Tysklands produktion av valsat järn vid import till de respektive länderna. Jag har på det sättet tagit hänsyn till tillverkningens fördelning på olika artiklar av valsjärn, vilka ju äro belagda med olika tullsatser.

Med undantag för England åtnjuter järnindustrien som synes tullskydd, pa sina hall ett mycket kraftigt sådant. Att döma av de olika ländernas förmåga att göra sig gällande på exportmarknaden skulle detta tullskydd i regel vara ganska opakallat. Inom alla länder med hög järnproduktion har sedan årtionden en kraftig dumpingpolitik vid export gjort sig gällande. Denna dumping förekommer även från England, om än mindre utpräglat, och tullskyddet torde sålunda ej behöva anses vara en förursättning för denna taktik, men givetvis är det i första hand tullskyddet, som har främjat och animerat till dumpingrörelsen.

Den grafiska framställningen över tillverkningskostnaderna för Göteborgsverket hänför sig till en tillverkning a\ 200 000 ton per ar. Om jag bredvid denna stapel kunde upprita en annan, som angiver tillverkningspriset för 50 000 ton, som ytterligare tillverkades utöver de redan angivna 200 000, skulle denna stapel bliva betydligt kigre. 1 osterna för malm och kol skulle ungefärligen bliva desamma. För diverse material och kraft skulle de bliva något mindre, men för arbetslöner, annuitet och allmänna omkostnader skulle de bliva högst betydligt reducerade, måhända därhän, att jag finge fram ett tillverk - mngspris på 80 å 85 kronor. Det är som bekant detta förhallande, som ligger bakom dumpingen, och som gör. att export till reducerade priser ej alls, såsom man ofta hör sägas, innebär att man säljer med förlust, utan tvärtom ökas mina inkomster, om jag kan få sälja denna tillskottskvantitet, även då priset är lägre. Självfallet förutsätter det samarbete mellan tillverkarna i ett visst land för att denna dumpingpolitik skall kunna rätt genomföras.