Teknisk tidskrift 1919

i Nov. 1919

443

VECKOUPPLAGAN, HÄFT. 44

van är belägen alldeles i närheten av det år 19 11 öppnade men nu igenrasade intaget. Orsakerna till gruvans placering just här voro flera. Här hade flötsen trädt i dagen och blivit närmare undersökt, dess höjd över havet är endast 75 m, avståndet till stranden endast 900 m.

I* ig- 1. Kartskiss över Spetsbergens västra del. (Efter A. G. Nathorst). Prickade området är tertiärformation.

Mellan gruvan och stranden finnes ett område, lämpligt ur olika anledningar att därpå anlägga ett samhälle. Förbi gruvan och genom samhället rinner en bäck, som sommartiden håller rikligt med vatten. Framför allt lämpar sig platsen bättre än någon annan för anläggning av hamn med goda transportmöjligheter från gruvan. Längre österut är sämre läge, enär flötsens höjd över havet snabbt 1 stiger utan att mäktigheten tilltager, men däremot avståndet från hamnplats ökas. Längre västerut sjunker visserligen flötshöjden över havet, men avståndet till stranden ökas. Fjorden blir nedanför mer långgrund, och den naturliga platån tör samhällets byggnad försvinner. Dessa skäl ansågos vara tillräckliga motiv för gruvans placering där den är, och hittills hava vi ej haft skäl att ändra mening.

Gruvan.

Flötsen vid gruvan består av två skikt, ett undre, mäktigare, c:a 90 cm tjockt, och ett övre, c:a 10 — 20 cm tjockt. Mellan dessa finnes ett lager eldlast lera, från o ; — 60 cm, vanligen 20—30 cm, tjockt. Kolen äro synnerligen goda i båda lagren ehuru ej precis lika. Det övre lagret är sålunda, tvärtemot vad man av åldern

skulle väntat, hårdare och något tyngre. Spec. vikten är för övre lagret 1,37, för undre laget 1,35. Dessa äro, som synes, bägge mycket höga värden. I följd därav blir volymvikten hos brutna kolet mycket hög, varierande på sommaren och vintern, beroende på styckenas storlek och sortering, men i medeltal 0,875. Många analyser ha gjorts av kolen från nedre huvudlagret, och de visa genomgående ett mycket godt resultat. Här anföras tva analyser, utförda av J. & H. S. Pattinson.

Aska %

Fuktighet %

Svavel

O/

' O

Koksutbyte %

Flykt.

ämnen

%

Effektivt värmevärde i kal.

4,3

2,2

0,6

54, 1

38,8

7940

1,4

4,0

0,4

69,3

24,8

795°

n:r 4

är taget vid

Sveagruvan,

n:r 6 i

punkt d,

se fig. 2.

Som synes äro analyserna så pass skiljaktiga, att man därav kan få stöd för antagandet om olika flötser. Genomgående är emellertid låg ask-, vatten- och svavelhalt samt mycket högt värmevärde. Gashalten är åtminstone i prov 4 mycket hög, och kolhalten som följd därav mindre hög. En olägenhet är, att kolen koksa mindre väl. Angående utbytet och kvaliteten av koks och övriga destillationsprodukter ha försök i något större skala gjorts av ingenjörerna A. Hallbeck och Sven V. Bergh, varom intressanta meddelanden lämnats i T. T., Kemi och Bergsvetenskap 1918, häft. 9. Man kan karaktärisera kolen som ångkol av hög kvalitet, enligt G. Dillner, motsvarande engelska kol av Northumberlands typ med exceptionellt låg askhalt. Att askhalten vid förbränning i större skala är högre än vad laboratorieproven utvisa, beror på svårigheten att vid praktiska utvinningen frånskilja all leran samt därpå, att tunna ränder av svart sten finnas på sina ställen i flötsen.

Gruvan brytes efter plan i fig. 4, alltså i huvudsak enligt vanliga »Room & Pillar» systemet. Å planen synes »strike »-riktningen och riktningen av största lutningen. Det är givetvis en fördel, att lutningen går från berget ut i dagen. Därigenom behövas inga transportschakt, utan huvudtunneln ingår i bergsluttningen direkt, och alla laster kunna således med hjälp av tyngdkraften utköras. Planen är uppgjord med hänsyn till lindragnings anordnande. Denna lindragning skall också under denna vinter installeras i huvudvägarna.

Kolet brytes, dels i smalorter av 2—3 m bredd, dels i bredorter av 6 — 8 m bredd. Smalorter äro nu huvudsakligast transport- och ventilationsorter och drivas därför före de övriga. Bredorterna togos till att börja med 8 m breda med en väg på var sida. Detta gjordes, för att två kolhuggare samtidigt på vart skift skulle kunna arbeta i varje ort. Det visade sig emellertid av många skäl förståndigt och ekonomiskt att endast ha en kolhug-

Fig. 2. Skärpningar i Liljevalchs berg uppmätta av B. Johnson 1913.

gare i var bredort per skift. Då minskades bredden till 6 m, och väg lades endast på ena sidan. En betydande mängd spår inbesparades härmed, men å andra sidan är klart, att denna åtgärd ej kunna vidtagas, förrän gruvan nått en viss grad av utveckling.

i