Teknisk tidskrift 1919

442

TEKNISK TIDSKRIFT

hänsyn till de berättigade ersättningsfordringarna för sådana uppslag. Vid andra tillfällen kan det ju visa sig svårt att i penningar uppskatta värdet därav. I-öljden är emellertid den, att relativt litet blir gjort för arbetets höjande.

Nu hava vi emellertid kommit till en tid, som i högre grad än någonsin påkallar uppmärksamheten till samarbetsfrågan. Arbetsgivaren har genom lag blivit påtvingad åtta timmars arbetsdag. Arbetaren likaså — och för båda är möjligheten till övertidsarbete mycket begränsad. Den förre önskar största möjliga arbetsprestation under den förkortade arbetsdagen, helst lika med den längre arbetsdagens. Arbetaren likaså — åtminstone bör det ur rent mänsklig synpunkt vara så, för att han därigenom skall bliva i tillfälle till största möjliga arbetsförtjänst, fast detta ibland tyckes strida mot fackföreningssynpunkter. Man kan alltså säga, att arbetsgivare och arbetare nu mera än någonsin måste arbeta för samma mål, nämligen ökad produktion. Och detta skall ske genom kollegialt samarbete. Däri ligger nämligen lösningen av det problem, som uppställts genom den nya lagens antagande.

I den diskussion om »industrien och åtta-timmarsdagen», som anordnats vid Arosmässan, vidrördes aldrig samarbetet mellan de två intressegrupperna. Föredraganden, kapten O. Wallenberg, gav visserligen en resumé över förhållanden, som varje människa känner till och alltid

i Nov. 1919

har känt till, samt tillrådde förenklingar av alla slag, utnyttjande av arbetskraft, maskiner och materiel på bästa sätt och mycket annat av rent platonisk karaktär. Dessutom föreslogs »att standard och finish eventuellt måste sänkas», vilket lämpligast torde böra begränsas till det företag, som föredraganden representerar, nämligen Tobaksmonopolet, och eventuellt andra företag av samma karaktär.

Av diskussionen framgick en beklaglig modlöshet inför de nya problemen. Den genomgående tanken hos samtliga syntes emellertid vara, att de enda till buds stående medel för produktionens ökning voro: goda organisatoriska anordningar, högsta möjliga utveckling av de tekniska hjälpmedlen och en effektiv kontroll av arbetskraften. Alla dessa medel äro utmärkta — om man har arbetarne med sig. Har man dem emot sig, blir intet medel effektivt. Och följden blir: dåliga tider för industrien, dålig arbetsförtjänst för arbetaren, höga levnadskostnader, sänkt levnadsstandard för alla.

Samarbetsfrågan är den stora frågan för dagen. Den får ej släppas för några ensidiga vare sig arbetare- eller kapitalistsynpunkter. Det är industriens framsynta män och troligen i första hand ingenjörerna, som skola föra den frågan framåt. Det är ej »arbetarråd», som skall bestämma, men väl kan arbetarnes råd tagas. Industriens män skola leda, men i samförstånd med dem, som äro beroende av ledningen! Gunnar Tisell.

ANLÄGGNINGARNA VID SVEAGRUVAN, SPETSBERGEN.

Av löjtnant Sten Jacobsson.

Spetsbergen har de senaste åren blivit ett i hög grad aktuellt land, beroende på att dess koltillgångar uppmärksammats i samband med de höga kolpriserna under kriget och den hotande kolnöden efter kriget. Mycket har därför skrivits om landets historia, dess vetenskapliga utforskande av svenskarne, dess föregående ekonomiska exploatering av holländare, engelsmän, ryssar och norrmän samt de sista årens annektionsraseri. Mycket finnes ävenledes skrivet om landets natur och klimat samt dess geologiska byggnad. Då jag nu här i Teknisk Tidskrift endast velat beskriva den svenska anläggningen, Sveagruvan, där uppe, har jag tänkt mig, på ovan angivna grunder, helt kunna utesluta historiken och endast beröra klimat, natur och geologi, där det för förklaring av anläggningen eller dess delar befinnes nödvändigt. Likaså utesluter jag här all beskrivning på svenskarnes övriga annektioner samt på de norska, engelska och ryska anläggningarna, och behandlar endast det område, Braganza-området, där vår enda nuvarande anläggning finnes. Dem, som önska närmare studera Spetsbergen, ber jag få hänvisa till den rikhaltiga svenska forskningslitteraturen, professor Gunnar Anderssons studie i »Ymer», 1917, »Spetsbergens Koltillgångar och Sveriges Kolbehov», även utgiven i särtryck samt Gunnar Holmsens bok »Spitsbergens Natur och Historie», Kristiania 1911.

Braganza-området är beläget på ömse sidor om inre delen av Van Mijen Bay och Braganza Bay. Det ligger helt och hållet inom Spetsbergens tertiärområde och innehåller sålunda samma slag av kol, som genom amerikan¬

ska, numera norska gruvan, vid Advent Bay, förut blivit väl kända. Genom skärpningar ha flötser upptäckts på ömse sidor fjorden, både på norra sidan, Liljewalchs berg, och på södra, Torells berg. På grund av många förhållanden, vilka jag sedermera skall återkomma till, har huvudsakliga intresset riktat sig på flötserna på norra sidan. Av de hittills funna flötserna, tillhörande detta område, äro dessa också de mäktigaste. År 1911 öppnades vid A. -b. Isfjorden — Bellsunds försöksdrift en gruva därstädes, och något 1 oo-tal ton kol uttogs.

I de tertiära lagren synes det finnas minst tre särskilda flötser av större mäktighet, med ett inbördes avstånd av 20 ä 25 m. Alla flötserna hava blivit blottade i gruvorna vid Isfjorden. I Liljewalchs berg ha utom vid nuvarande gruvan gjorts tre skärpningar, alla mot öster. En av ingenjör B. Johnsson uppgjord profil (fig. 2) visar skärpningarnas avstånd från gruvan, flötshöjd och ungefärlig höjd över havet. Gruvan är belägen vid punkt a. Man har tagit för givet, att alla skärpningar motsvara samma flöts, vilken alltså tilltager starkt i mäktighet öster ut. Huru därmed verkligen förhåller sig, kommer snart att bliva känt, men möjligt är, att de östra skärpningarna motsvara någon av de lägre tertiära flötserna. Den av oss brutna torde nämligen, att döma av över- och underliggande lager, motsvara den översta av de tre. Under vintern har arbete gjorts för att genom det synnerligen mäktiga lagret av lösa stenlager finna de lägre flötserna i närheten av gruvan, men hittills utan framgång.

På kartan (fig. 3) synes, var gruvan öppnats. Nya gru-