Teknisk tidskrift 1919

I I 2

TEKNISK TIDSKRIFT

27 Sept. 1919

Det törhållandet, att den tunga koksen vore bättre än lätt koks, hade även under åren gjort sig kännbart på så sätt, att Stockholms gasverk haft en svår konkurrent i den från England importerade tyngre koksen, som i regel var tillverkad i de där vanliga maskinladdade retorterna.

Ännu kännbarare blevo dessa olägenheter, när s. k. westfalisk gjuterigods, som var synnerligen tät och fast, kom i marknaden och Stockholms gasverk började försälja lätt koks från de kontinuerliga retorterna.

Nu är att märka, att den ojämförligt största delen av Stockholms gasverks koks redan då försåldes för förbränning i centralvärmeledningspannor, och att genom det allmännare införandet av centraluppvärmning i såväl äldre som nyare byggnader det var att förutse, att även i framtiden mycket god avsättning för koks skulle erhållas för värmeledningspannor.

Det är då helt naturligt, att gasverket borde vid valet av ugnstyp taga hänsyn härtill, så att den koksprodukt, som erhölles, skulle väl passa för dess huvudsakliga användning, varigenom god konkurrenskraft ernåddes gentemot den importerade koksen. En tillverkare bör givetvis i första hand tillse, att den erhållna produkten motsvarar förbrukarnas behov och önskemål.

För Stockholms förhållanden lämpade sig således icke en ugnstyp med kontinuerliga retorter,

är huvudprodukten koks till sin kvalitet avsevärt olika vid olika ugnstyper.

De vanliga handladdade horisontala retorterna liksom de lutande retorterna bliva som bekant icke vid laddningen helt fyllda med kol, utan koksen har utrymme att

Fig. 3-

svälla under förgasningen. Koksen blir således relativt

poros.

Laddas däremot, som vanligt är i England, de horisontala retorterna medelst maskin, fylles retorten nästan helt och hållet med kol, och koksen får ej tillfälle att svälla i avsevärd grad. Koksen blir således mera fast och tät.

Vid de kontinuerliga vertikala retorterna blir koksen ännu mera porös och lätt än vid de handladdade horisontala retorterna.

Vid kammarugnar och diskontinuerliga vertikala retorter erhalles däremot, då koksen icke erhåller någon möjlighet till svällning, en synnerligen hård och tät koks och närmar sig i detta avseende den importerade s. k. gjuterikoksen.

Nu är att märka, att den lätta koksen ägnar sig väl tör kakelugnar, spisar och sådana kaminer, som skola tändas ofta, då denna koks är relativt lätt att antända. Däremot ägnar den tunga, täta och hållfasta koksen sig med fördel tör centralvärmeledningspannor, där ofta en stor styckestorlek är nödvändig för en god förbränning, och där antalet värmeenheter per volymsenhet är större än vid den lätta koksen, vilket medför fördelen av längre tidsintervaller mellan påeldningarna. Den tunga koksen är således bekvämare för panneldaren och mera ekonomisk, då bränsleförbrukningen blir mindre. För utrönande av de faktorer beträffande koksens beskaffenhet som äro av betydelse för erhållande av ett gynnsamt resultat vid kokseldning i värmeledningspannor, hava under de gångna åren vid Stockholms gasverk utförts ingående undersökningar, vilka sedermera torde bliva publicerade i Teknisk Tidskrift.

som producerade lätt koks. Däremot skulle de kontinuerliga retorterna med fördel ägna sig åt en stad, där koksen huvudsakligast användes tör lokala mindre eldstäder.

Av dessa skäl ansågs, att för Stockholms gasverks vidkommande borde väljas ugnar, vilka producerade en tung koks. De redan befintliga kontinuerliga retorterna kunde då tillgodose det mindre behovet av lätt koks för lokala eldstäder. Stockholms gasverk skulle därigenom erhålla ugnar, vilka kunde producera olika kvaliteter och varigenom gasverkets koks skulle bliva fullt konkurrenskraftig för alla olika ändamål.

De ugnstyper, som producerade tung koks, voro dels diskontinuerliga vertikala retorter, dels även kammarugnar. Den senare typen erbjöde den fördelen, att eldningen kunde ske medelst särskilda fristående generatorer, i vilka kunde användas mindervärdigt bränsle t. ex. småkrossad koks eller stybb. En av de oftererande firmorna kunde därjämte erbjuda ugnar, vilka utom eldning med generatorgas även voro anordnade för eldning medelst kolgas. Syftet härmed var, att under de tider, exempelvis på sommaren, då gasförbrukningen är mindre, skulle generatorerna avställas och en hel del av den i kammarugnarna producerade kolgasen efter uttvättning av tjära, ammoniak och bensol i stället an väft das för ugnarnas undereldning. Omkring hälften av den producerade kammarugnsgasen erfordrades för undereldningen, och voro ugnarna så anordnade, att en successiv omställning kammare efter kammare kunde göras frän generatorgas till kolgas och vice versa. Verkställda beräkningar visade, att med de prisförhållanden mellan kol, koks och övriga biprodukter som förefunnos före kriget,