Teknisk tidskrift 1919

kalla biograferna — utan att denna liknelse får tagas allför noga — ett slags andliga barer, dit man går in för att tillfälligt vederkvickas. Vartill då dessa stora praktfulla foyeer, som ständigt stå tomma, dessa granna ridåer, vilka endast äro till för att icke den vita duken skall sticka i ögonen, dessa jätteorkestrar, som ändå icke kunna lära filmfolket att sjunga? Renodla uppgiften, gör själva biografrummet bekvämt, ändamålsenligt och vackert! Där finns tillräcklig plats för de penningar, som nödvändigt måste läggas ned. Se t. ex. hur bänkarna i vår dyrbaraste biografsal verka tarvliga och klena jämförda med de bastanta kolonnerna och de mäktiga valven. Då biografkonsten nu själv kommit till den ståndpunkt, att den strävar efter fördjupning och gedigna resultat, och därvid med strängaste noggrannhet genomarbetar varje detalj, så bör även biograflokalen bli delaktig av en liknande omsorg.

Efter dessa allmänna reflexioner vill jag endast i korthet anteckna några intryck från flyktiga besök i ett par av Stockholms förnämligare biograflokaler. Härvid må sägas, att de anmärkningar, som ovan riktats mot biograferna i allmännhet, givetvis icke i lika hög grad gälla alla och att ansatser, värda allt erkännande, ingalunda saknats.

Palladium erbjuder konstnärligt sett det största intresset; härmed är likväl icke sagt att den är den absolut bästa. Rumsformen är som helhet tämligen god, byggd på ett genomfört arkitektoniskt motiv, om än proportionerna kunde varit lyckligare. Man må likväl uppskatta den vilja att skapa ett vackert rum, som här tydligen förefunnits. De Hjortzbergska målningarn äro fyndiga och röja en konstnär med ovanlig dekorativ begåvning och träning. Men intrycket blir likväl för oroligt och det är inte möjligt att under en föreställning njuta av konsten på väggarna. Den vita grundtonen på väggar och valv verkar i den starka belysningen obehagligt kall; det torde hava varit lyckligare om den mörka tonen i konstputsen på pelare och läktarbarriärer fått giva anslaget även till väggarnas behanling. Effekten av foyér ns gobelängmålade väggar är tämligen lättköpt och lyxen i utstyrsel verkar här rent barock. Bäst är som helhet vestibulen där även enskilda dekorativa detaljer böra tacksamt antecknas.

Röda Kvarn har förtjänster och fel, som äro av alldeles mottsatt beskaffenhet. Rummet är i och för sig föga vackert, detaljerna konstnärligt obetydliga eller rent dåliga. Men den mörka grundtonen är optiskt riktigare och lokalen blir därför — trots sin konstnärliga underlägsenhet — mera trivsam. Men det vore dock synnerligen olyckligt, om dess barbariska grannlåt skulle bilda tradition.

Eriksbergs biografen är trots sin enklare utstyrsel enligt undertecknads mening som helhet bättre än de båda föregående. För det första är väggarnas mörka grundton välgörande, om än de starkt konstrasterande pilastrarna delvis förstöra intrycket. Därtill har taket fått en dekoration som med sina enkla späda rankor och sin nedlaserade botten är vacker och rätt väl fyller sin uppgift. Mästare för den sistnämnda är Ståhlberg, elev vid akademiens dekorativa skola. Slutligen är rumsformen, om än ovårdad, dock av en viss karaktär.

Sture biografen har sin största förtjänst i väggarnas lugna monotona kulör och sin flädfria hållning. Tyvärr äro däremot rummets proportioner rätt olyckliga.

Samlingen borde kompletteras. Men det är lönlöst att ge sig in på ett uppräknande av alla dessa större och mindre biograflokaler. Auditorium — som ju också är biograf — och Odeon förtjäna antecknas som tämligen goda rum. Men eljest är det intryck en icke allt för flitig besökare har från vår stads många biograflokaler icke synnerligen uppmuntrande. Och vi vänta ännu på en lösning, som fullt och helt anslår den rätta tonen.

Hakon Ahlberg.