Sida 104
Jairi dotter. Af Verner von Heidenstam. Med 7 teckningar af C. Althin
IOO
VERNER VON HEIDENSTAM.
ljödo i skym ningens blå. Halsband af jordiskt smide, minnen från bröllopsåret, buros i lyftadt svepe, och på skakande håret höllos vid buktad grepe blomsterkorgar af vide. Flockvis mot öde killiar skredo i gulnande sken män med papyrusrullar, gubbar med bilder af sten. Trötta att hviska och vandra, trötta på år af betryck, räckte de mellan hvarandra skålen, ddr ovän och fränder krossat med drypande händer glömskans vallmo till dryck. Men den äldste, som lade sista vallmon i brygden, knäböjd, som vandrarn förärar kryddor från fädernebygden, då till templet han länder, signade vinet och sade:
— Skriften, hvars ord likt härar radvis stampa i sång,
bilden, som ädelt vi skuro, blomstret och kürleksgåfvau, allt hvad i offrande fång skönhetens gudom vi buro längtar tillbaka dit ofvan
— längtar som silfret i slitna myntet med mörknad prägel langtar att smältande hvitna och i darrande degel
rusigt med brinnande tunga skaparedrömmarna sjunga. Bilden, den stelnade döda, snart af åren står nött. Låt oss förströ likt flarn allt hvad vi danat i möda! När det vardt till, blef det dödt. Bakom det sängomhänge, elär vi somnade hädan, drömma nu våra barn. På våra lemnade sätens
Källa: Project Runeberg ·
