Sida 221
Om palmerna. Af Th. M. Fries. Med 13 bilder
om palmerna.
207
i närheten. Också är deras växtsätt ett helt annat; de förekomma inne i urskogarne och genomdraga där, såsom fasta tåg, kronorna i alla riktningar ända upp till trädtopparne. Vid denna sin klättring hafva de god hjälp af sina blad, hvilka ej äro samlade i stamspetsen, utan sitta spridda med långa mellanrum. Dessa blad (bild 11) äro parflikade, men spetsen är utdragen i en ända till 1—2 meter lång, seg och böjlig snärt, som är tätt besatt med kraftiga, nedåt riktade taggar. Att råka ut för dessa hör ej till det angenäma, ty sönderslitna kläder och blodiga skråmor äro däraf en gifven följd, isynnerhet som äfven stammar och bladskaft stundom äro på liknande sätt beväpnade. Om dessa snärtar, förda af vinden, påträffa ett föremål, t. ex. en gren, haka de sig genast fast därvid och släppa ej sitt tag, så länge de lefva, och då de tillika äro så sega, att — såsom det blifvit sagdt —- »man skulle kunna begagna dem såsom fångstredskap för att därmed meta och upphala hästar», så är det lätt insedt, att rottingpalmerna ej sakna förträffliga stöd. Då de hunnit så högt, att de nå öfver stamtopparna, och sålunda ej finna något föremål att fasthaka sig vid, afvissna de längre ned sittande bladen, och stammen glider ett större eller längre stycke nedåt, ända till dess det öfver trädtopparne förr uppskjutande, men nu nedglidande stamstyckets blad med sina taggförsedda snärtar kunna gripa nya tag. Följden däraf blir, att vid det stödjande trädets fot rottingpalmens äldsta stamdelar ligga i stora vindlingar nere på marken.
Hittills hafva vi lärt känna palmerna endast under deras barndom och gröna ungdom. * Förr eller senare — för några palmarter efter helt få år, för andra först
Bild 11. Toppstycke af en blommande rottingpalm
(Calamus); nedtill till vänster ett blomholster.
efter flera decennier — inträder dock den tid, då till deras förra uppgifter lägges den att sörja för artens fortplantning och förökning; med andra ord: de skola utbilda ej blott nya blad, rötter och stamdelar, utan äfven blommor och frukter.
Med hänsyn till blommorna ligger det nära till hands att antaga, att de hos så ståtliga växter borde utmärka sig genom storlek och fägring. Motsatsen äger dock rum; palmblommorna äro obetydliga både till storlek och färg, men kunna i stället stundom imponera genom sin talrikhet.
För att lättare erhålla en föreställning härom, torde det vara skäl att vi erinra oss en i dagligt tal s. k. Calla-blomma — en i dubbelt afseende felaktig benämning, då hvarken denna växt hör till Calla-slägtet, ej heller det stora hvita
Källa: Project Runeberg ·
