Sida 106
Jairi dotter. Af Verner von Heidenstam. Med 7 teckningar af C. Althin
IOO
VERNER VON HEIDENSTAM.
Läpparne glömt hennes namn, men med mitt hufvud begrafvet barnagodt i en famn,
släcktes på kinderna färgen. Jag blef stormen på hafvet. Jag blef stjärnan på bergen.
leksystrarna sjunga: (ängsligt stödjande hennes rygg)
Sval och stilla är kvällen. Lamporna glimma i tjällen. Hjordarna samlas fredligt, lösta från ok och rem. Varma landtmän, som redligt fyllt sina sysslor, vända sorglöst mot längtade hem. Hustrur med fallen slända sitta på tröskelträt sjungande sånger och bleka. Pilten, som slumrat på knät, yrväckt och lysten att leka kramar vid fadrens kyss frukten, han plockade nyss djupt i örtagårdsgångar,
där bland myrten, som ångar, sommar äpplena hängde klara och purpursprängde.
Tiggande kommer på vägen, ödmjuk och skygg och förlägen lutad en Backuspräst. Arme helleniske gäst! Dammig är skjortan och hatten, hvitt hans hängande hår. Bröd han tigger för natten. Än han vid hundrade år brådskande hattar och går lindan och undan sin bår.
Källa: Project Runeberg ·
