Ord och Bild: 1894

19B

th. m. fries.

mar i sin helhet eller närmast bladkronan äro klädda i dylika bladrester, äga ofta ett ganska egendomligt utseende. Särskildt har man i detta afseende framhållit arenga- eller den ostindiska vinpalmen, hvilkens korta och jämförelsevis tjocka stam är liksom klädd i slarfvor och hvars mång- och finflikade, dels upprätta och dels vårdslöst nedhängande blad äfven synas vara söndertrasade. Redan den gamle, för-Linnéanske holländske naturforskaren Rumphius liknade denna palm — och naturforskare ända in i våra dagar hafva instämt däri — vid »en trasig, smutsig och full gubbe.» Liknelsen är dock i viss mån orättvis, ty icke har arengapalmen själf tagit för mycket spirituösa till bästa, men däremot kan människan däraf i riklig mängd få en oskyldig, sockerhaltig saft, hvaraf hon sedan bereder vin, arrack och andra rusdrycker.

Att denna vissa palmstammars beklädnad för dem är af något gagn, har man rätt att antaga, äfven om man ej ännu med full säkerhet kunnat uppvisa, hvari det består. Uppenbart är emellertid, att vid regn — och våldsamma sådana förekomma ju inom tropikerna — vatten samlas i bladslidorna eller bland trasorna af sådana, äfvensom att där fastnar dam, multnande växtdelar m. m. Naturligtvis bortdunstar detta vatten förr eller senare, men ej osannolikt är, att det dessförinnan hindrar ett alltför hastigt uttorkande, hvarigenom särskildt det i stamspetsen befintliga nybildningslagret och de yngsta bladen lätt skulle kunna taga skada.

Vare emellertid härmed huru som helst; ett faktum är däremot, att härigenom lämpliga växtplatser beredas åt de för tropikländerna så karakteristiska epifyterna, d. "v. s. växter, som endast trifvas på andras stammar och grenar. Också är det mycket vanligt att finna äldre exemplar af dylika palmer rikligt

sirade af prydliga orchidéer, aroidéer, ormbunkar m. m., för att ej tala om lägre kryptogama växter. Hvarjehanda krypdjur, tusenfotingar och insekter, finna äfven här en lämplig tillflyktsort, och är lyckan god, kan man ganska högt uppe på palmstammarne påträffa fiskar, och det till på köpet inga fula fiskar, utan ganska prydliga och färgrika. I Ostindien finnas nämligen flera arter s. k. klätterfiskar, hvilka ej sällan krypa upp ur en vattensamling för att öfver land begifva sig till en annan, och härunder företaga de med tillhjälp af sina hvass-taggiga fenor och taggförsedda gällock stundom promenader uppför trädstammar, särskildt palmers. Oafgjordt är, huruvida de därvid drifvas af näringsomsorger eller af förhoppning att finna svalka och skydd mot de brännande solstrålarne.

Den skildring af palmerna, som hittills blifvit lämnad, passar väl in på de flesta, men ej på alla dessa växter. Liksom öfverallt inom större afdelningar inom såväl växt- som djurriket, finnas ock bland palmerna några, som i vissa afseenden mer eller mindre afvika från de öfriga. Att redogöra för dem alla skulle näppeligen för andra än botanister erbjuda något af egentligt intresse, men det finnes dock ett slags palmer, som äro så egendomliga, att de ej kunna med tystnad här förbigås. Dessa äro de s. k. klätter- eller rottingpalmerna, af hvilka man känner ungefär 200 arter, företrädesvis från det tropiska Asien. Huru tjocka deras stammar äro, vet enhvar, som tagit en rotting eller ett s. k. spanskt rör i hand, men denna tjocklek synes ej stå i någon rimlig proportion till deras längd, som kan gå upp ända till 600, ja IOOO fot. Naturligtvis kan en sådan stam ej stå rakt upprätt; lyckades detta, mot förmodan, i blickstillt väder, skulle den vid minsta vindpust råka i sådan svajning, att det ej vore rådigt att komma