Ord och Bild: 1894

i68

LUDVIG LOOSTRÖM.

konversation på den tiden. Den lilla anekdoten är endast ett eko af hela tidehvarfvets förbindliga sätt att uttrycka sig.

Bredvid dessa små tidningar ligger i original ett prydligt manuskript med titel: Repertoire du 26 octobre au i:r décembre 1785, ett papper, som Gustaf III säkerligen läst med mycket intresse. Det är, efter hvad vi kunna finna, den under Monvel stående, franska truppen, som under dessa år spelade på Bollhuset, som här är fråga om. Repertoaren upptager för den korta tiden af omkring två månader icke mindre än tjuguen pjeser, däribland Racines Athalie, i hvilken titelrolen utfördes af den sköna m:lle Milan, »högstämd och sublim i sorgespelet», Corneilles Cid och Les Horaces, Moliéres L'avare och Les précieuses ridicules, Voltaires Nanine, Gressets Le Méchant, m. fl. stycken, åt hvilka Gustaf III och hans samtid i främsta rummet ägnade sin hyllning.

Se vi oss omkring i rummet för öfrigt, observera vi, att möbeln är klädd med kinesiskt taft, som målats med ett blomstermönster mot röd botten, gobelinen öfver soffan framställer en scen ur Racines nyssnämda Athalie och är en gåfva till Gustaf III af Ludvig XVI; i hörnet framför den ena pilastern står en skärm med ett porträtt i savonneriväfnad framställande konung Gustaf III, ett ryskt arbete af Sporch, och på väggen längst till höger sitter en rikt förgylld pjes, som i sig innefattar både klocka, barometer och termometer. Den sistnämda angifver icke blott fryspunkten och vattnets kokpunkt utan äfven antalet grader vid feberhetta (45), pulshetta (40), naturliga blodsvärmen (35), lagom värme för rummen (20), hvarjämte det vid 67 grader under fryspunkten heter: »Så kallt i Törno (Torneå?) d. 5 Jan. 1760», allt synnerligen intressanta upplysningar således.

Men nu måste vi begifva oss äfven

härifrån och komma då in i det sista stora rummet, där purpurrödt och guld äro de dominerande färgerna. Äfven nu stå vi ansikte mot ansikte med en ny tid; och äfven om vi icke visste det förut, skulle vi ensamt af stämningen i detta rum ana att en revolution försiggått. Sofia Albertinas byst i marmor af Sergel är det enda, som påminner om den flydda tiden. Hvar äro nu de broderade hofdräkterna, det pudrade håret, de sminkade kinderna och det förbindliga småleendet? Hvar de fint inlagda, spensliga möblerna med sina måttfulla beslag? De hafva blifvit gammalmodiga, samt och synnerligen. Den stela uniformsfracken med den höga och styfva kragen är nu på modet, den skramlande sabeln med sitt kraftiga fäste och sin väldiga och skarpa klinga har efterträdt den fina hofvärjan i salongerna, liksom kragstöflarna med klirrande sporrar intaga silkesstrumpornas och skornas plats. Detta hade redan blifvit bruket under den närmaste tiden efter konung Gustaf III:s död och väckte till en början mycken anstöt hos en del gammal hofadel, som gaf nyhetsmakarne epitetet jakobiner, i förhoppning att få dem att återgå till det gamla. Men modet segrade öfver smaken, som, hvad klädedräkten angår, ännu lider under trycket af sin tyranniserande herre. Men äfven det släkte, som öfvertog ledningen i smakens värld närmast efter gustavianerna, har sin skönhetstyp. Det napoleonska kejsardömet blef nu det tongifvande, och stilen fick efter detsamma namnet kejsarstil. Napoleon sökte i främsta rummet att imponera, och det såväl genom sin kraft och sin makt som genom sin prakt. Glansen i sitt yttre uppträdande lånade han från de romerska cæsarerna, och den lagerkrönte, togaklädde kejsaren med den romerska örnen på spirans fäste blir på sin gyliene tronstol ett återsken af dem.