Ord och Bild: 1894

GUSTAF VASAS PORTRÄTT.

13

ett tämligen rått och groft arbete. Den återkommer under de tre följande åren, men härjämte finna vi 1559 å de stora under Joest Höijer slagna dalrarna en annan och skönare bild, ett verkligt porträtt af den åldrige härskaren med långt skägg, starkt tillbakalutad panna och nacke, kort näsa. Han är klädd i rustning samt bär, som vanligt, svärdet, äpplet och den öppna kronan. I det hela är det samma typ, som återkommer å den af Erik XIV 1560 slagna vackra begrafningspenningen, ehuru där kraftigare, fylligare, ännu omsorgsfullare utförd och med kronan ersatt af en lagerkrans.

Olikheten mellan 1556 och 1559 års mynttyp synes antyda, att ett verkligt porträtt af konungen under den mellanliggande tiden blifvit direkt taget och att detta lagts till grund för de senare myntbilderna. Så torde också vara förhållandet.

Bland de många främlingar, som under de sista åren af konung Gustafs regering samlades i Sverige, målare, stenhuggare och byggmästare, pärlstickare och guldväfvare, glasmakare, glasmålare o. a., och som gjorde hans och sönernas hof ur konstsynpunkt mera lysande än någonsin, finna vi äfven »en poeth, be-nempd Hindric Möller» eller Mollerus. Han kom från Hessen, anlände till Sverige i slutet af 1556 eller början af 1557 och begaf sig på hösten 1 5 59 härifrån till Danzig. Han har under sin vistelse här på en mer eller mindre korrekt latin författat ett antal dikter öfver svenska ämnen, men därjämte åtskilliga epigram öfver porträtt af konung Gustaf, af hertig Erik, af prinsessorna Cecilia, Anna, Sofia och Elisabet. Öfver konung Gustaf förekomma ej mindre än fyra olika förslag. Mollerus har tydligen sett dessa porträtt, af hvilka han ger de mest svassande skildringar. Då han härvid pä ett par ställen talar om »Gustavi membra», »regia

membra», d. v. s. Gustafs armar och ben, på ett annat kallar konungen för en »Heros cunctis artubus spectabilis»: en hjälte, ståtlig till alla sina ledamöter, sä-

Riksdaler ijjg.

ger, att han är »specie reliquis sublimior», till utseendet resligare än andra o. s. v., så framgår häraf, att det är fråga om ett porträtt i helfigur. Men han talar också om det höga majestät, som hvilar på konungens panna, jämför hans drag och hans skägg med hjältarnas, och säger, att hans uppsyn är vänlig mot de goda, men bister mot de onda.

Vi ha ali anledning antaga, att den målning, som Mollerus åsyftat, och som tydligen framställt den höga förebilden i hel figur med långt skägg, ännu finnes i behåll i ett å Gripsholm befintligt, hittills aldrig återgifvet porträtt af konungen (n:r 467 i samlingen), hvilket enligt en gammal uppgift bärgades ur Stockholms slotts brand 1697. Konungen framträder här i hel figur af ungefär half naturlig storlek, stående i profil mot höger, klädd i en svart, rikt guldsömmad dräkt. Han är barhufvad, håller handskarna i högra handen och har lagt den vänstra bakom ryggen. Gestalten är reslig och vördnadsvärd, hufvudet högburet med hjässpunkten långt bakåt, pannan buktig, håret glest, rakt nedkammadt åt alla sidor, det gråblonda skägget svallar långt ned öfver bröstet. Men vissa tecken röja dock den bräcklige åldringen. Kinden är insjunken och hålig; det ser ut, som