Ord och Bild: 1894

GUSTAF VASAS PORTRÄTT.

19

var den, som af konung Erik XIV verkligen erhöll uppdraget att utföra ett grafmonument öfver fadern och företrädaren, och som också löste denna uppgift?

Denna grafbild är den andra af de så att säga posthuma bilderna.

Den 28 Februari 1562 uppbar Wil-lem Boy i kungliga räntekammaren 600 daler (specier), och med denna summa afreste han därefter till Antwerpen för att gå i författning om utförandet af det stora grafmonumentet öfver Gustaf Vasa. Åtskilliga hinder, för hvilka här blefve för vidlyftigt att redogöra — konung Eriks afsättning, ett skuldfordringsmål i Antwerpen, monumentets beläggande med kvarstad, en vidlyftig brefväxling, bl. a. med hertigen af Alba — gjorde, att det hela ej blef färdigt så snart, som afsedt var, och ehuru vissa delar hemskickades redan 1571, var dock monumentet först 1583 uppställdt på sin plats i Vårfrukapellet bakom högaltaret i Upsala domkyrka. I ett bref från magistraten i Antwerpen kallas Willem Boy »tailleur de pierres et sculpteur d'images, epita-taphes, monuments et semblables choses tant en pierre que en métal.» Han torde således själf ha lagt hand vid arbetet eller i alla händelser kunnat göra det, men han, som kom till Sverige redan 1558, hade också haft tillfälle att själf se den hädangångne monarken, att göra sig förtrogen med hans drag, skaffa sig ett lefvande intryck af honom.

Monumentets utseende torde vara allmänt bekant*. Det utgöres af ett fyrkantigt sarkofaglikt underställ, från hvars hörn resa sig fyra renässansobelisker. På denna paradbädd hvilar konungen mellan sina båda gemåler. Sörjande genier hålla vakt vid båren, och underställets sidor prydas med vapensköldar och inskrifter,

* En afbildning af detsamma i dess helhet förekommer i Ord och bild, 2:a årg. sid. 363.

till en del, i metall, medan monumentet i öfrigt är utfördt i ljus, rödådrig marmor. Konungen är liksom å den nyss omtalade akvarellmålningen och å dalrarna framställd i full kunglig ornat, här dock med den slutna kronan på hufvudet, med äpplet i den vänstra och spiran i stället för svärdet i den högra handen. Han bär en helrustning och öfver denna en vapenrock samt den kungliga med kronor och hermeliner sirade manteln. Ögonen äro slutna, skägget långt, väl vår-dadt, dragen skarpa, föga individuela, hufvudsakligen uttryckande en abstrakt vördnadsvärdhet.

Detta är också det drag i den hädangångnes väsen, som företrädesvis dröjt kvar i eftervärldens fantasi. Konung Gustaf själf älskade på gamla dagar att jämföra sig med forntidens patriarker, med David, som frälste sitt folk från fienden och som sedan ordnade sitt mäktiga rike med klokhet och kraft. Det är också denna föreställning, bilden af den gamle, kloke, vördnadsvärde landsfadern, som stannar i de efterlefvandes hågkomst, föreställningen af honom, som var

.... »specie reliquis sublimior, ora Cujus arnica bonis atque severa malis.» För denna föreställning var grafbilden det fullständigaste konstnärliga uttrycket, liksom det lättast tillgängliga och jämte myntbilderna det allmännast kända.

Det är också dessa, som bli hufvud-källorna för eftervärldens kännedom om Gustaf Vasas utseende. Myntbilderna gå igen i Hieronymus Nützels på 1590-talet i Sverige graverade titelblad med Vasaregenternas porträtt, och finnas i det i Frankfurt 1632 af I. L. Gotfried utgifna Inventarium Sveciæ. Grafbilden ligger till grund för ett annat omkr. 1598 af Hieronymus Nützelutfördt kopparstick, hvilket ingår i Karl IX:s stamtafla, och vi finna den också såsom förebild för