Tillbaka Read Runeberg

Ord och Bild: 1894

Originalsida 350
Originalsida 350
Originalsida 350
Originalsida 351
350–351

På sidan 350 nämns Tor Hedberg

Sida 350

Litteratur. Om individualismen hos Tolstoi. Af Tor Hedberg

328

TOR HEDBERG.

som utgångspunkten hos båda är den samma, nämligen framhäfvandet af individen gent emot samhället. Därför stämma de också nästan fullständigt öfverens i sin kritik af detta samhälle. Och att de sedan skilja sig så vidt åt, den ene stannande vid ett ideal af ett vildt, hänsynslöst allas krig mot alla, i hvilket den starkaste blir segraren, höjande sig på de andras axlar till sin värdighet af öfvermänniska, den andre åter vid ett ideal af paradisisk frid, det är blott den naturliga konsekvensen af deras olika sätt att uppfatta individualismen. Nietsche tar nämligen med, synes till och med lägga hufvudvikten på den rent sinnliga individualismen, den drifternas, begärens och först och främst härsklystnadens individualism, som Tolstoi tror sig kunna förneka, — och i och med det samma måste deras vägar löpa åtskils. Men hvad jag vågar påstå är, att deras läror endast äro olika utslag af samma tidsriktning.

Jag tror vidare, att en af de djupast liggande orsakerna till det segertåg, som den Ibsenska dramatiken för närvarande gör genom Europa, är att söka däri, att det här först och främst är individualismens problem som behandlas. Det är i allmänhet riskabelt att profetera, men den profetian torde man dock nu, då Ibsens produktion föreligger i antagligen afslutadt skick, kunna våga, att han för framtiden kommer att framstå såsom i första rummet individualismens skald. Hvilka ämnen han upptagit till behandling, hvilka samhällsspörsmål han dryftat, har det alltid varit ur synpunkten af individens rätt, som han behandlat dem, — det är individens kamp, seger eller undergång han skildrat, och konflikten har alltid knutit sig samman om häfdandet af den individuela personligheten. Och ehuru man har ytterst få direkta uttalanden af honom att stöda sig på, finns det dock ett och annat, som ganska skarpt accentuerar hans ståndpunkt, såsom det ofta citerade uttalandet med anledning af Pariskommunen:

»Ar det icke uselt af kommunen i Paris, att den gått och fördärfvat min förträffliga statsteori eller rättare icke-stats-teori! Nu

är idéen ödelagd för långa tider.--Men

den har en sund kärna i sig, det ser jag så klart, och en gång skall du nog blifva praktiserad utan ali karrikatyr.»

Jag vill slutligen påpeka hvad man skulle kunna kalla för »den estetiska individualismen», — hvilken börjat spela en allt mera

framträdande roll inom de senare årens konst och litteratur, och om hvilken, bland annat, engelsmannen Wildes nyligen till svenskan öfversatta bok: »Lögnens förfall» kan gifva en i det stora hela synnerligen karakteristisk och hvad så väl dess förtjänster som svagheter beträffar uttömmande belysning.

Hvad nu Tolstoi angår, representerar han det religiösa elementet i hela denna idérörelse, eller, kanske rättare uttryckt, han har öfverflyttat den på det religiösa området. Detta religiösa har framträdt så starkt, så starkt betonats af honom själf, att det nästan alldeles undanskymt den verkliga, tills vidare endast teoretiska innebörden af hans lara. Måhända har den icke ens från början varit klar för honom själf, i alla händelser kan i detta afseende en bestämd utveckling spåras hos honom, — och särskildt i hans sista arbete: »Le salut est en vous» finner man många ställen, där han, lyckligare än någonsin förut, formulerat sin uppfattning af individualismens problem, om ock ännu motsägelser och dunkelhet förekomma. Det karakteristiska och betydelsefulla hos honom såsom en individualismens förkämpe är då det, att han gjort sig till målsman för en så att säga förandligad individualism, en individualism, så vidt möjligt renad från sinnevärldens inflytelser. Han har härigenom, enligt min åsikt, anvisat den enda möjliga och riktiga väg, på hvilken individualismen kan gå emot en allt rikare och fullkomligare utveckling, en väg, på hvilken den icke såsom hos Nietsche hamnar i en återvändsgränd, och han har på samma gång, genom att sammanknyta den med kristendomen, gifvit den stödet af en nedärfd och förtrogen lifsuppfattning.

Jag har med denna min uppsats, som jag väl känner i mycket blifvit ofullständig och endast antydande, velat påpeka en sida af Tolstois senare skriftställarskap, som jag anser hittills blifvit för mycket förbisedd, och framhålla en synpunkt, som jag anser vara af väsentlig vikt för den rätta uppfattningen af hans religiösa och sociala sträfvanden. Jag har vidare velat framhålla, att den tankegång, som ligger till grund för denna hans verksamhet, icke är att betrakta som utslaget af ett enstaka psykologiskt fenomen eller af en för oss västerländingar främmande sinnesriktning, utan att den, ehuru väl naturligtvis färgad af hans personlighet och den miljö, i hvilken han lefver, har ett intimt om också icke så påtagligt samband med en omfattande idé-

På sidan nämns Tor Hedberg

Källa: Project Runeberg · ·