Ord och Bild: 1894

57 RICHARD MELANDER.

då de båda lapparna med smygande steg närmade sig för att välja hvar sitt föremål ... Nu hade Mattias utsett sin ko. Verkligt vacker var hans smärta, resliga gestalt, då den ett ögonblick böjde sig litet åt sidan innan kastet gjordes. Och ännu vackrare blef den, då snaran efter ett nästan omärkligt kast stannat kring kons horn, och den fångade renen gjorde sin kraftigaste ansats att följa hopen, som vid kastet satt af i fyrsprång utefter stängslet. Det syntes, att Mattias' muskler voro af mindre vanlig styrka. Kastande sig bakåt hade han i ett nu visat sitt välde öfver djuret. Renkon ryckte och slet med framfötterna hårdt spända i marken och bakbenen utspärrade till ett par alnars vidd mellan klöfvarna; hjorden for rundt som på en cirkus, tjurarna fnyste, kalfvarna bölade, och torf och damm röko, men Mattias släppte inte taget utan hade snart renen halad till en trädstam, der han fängslade henne med ett hastigt och konstfärdigt rundslag af svoppen om djurets nos. »Nu ä' deri fast,» upplyste Tjårre och tog ett tag med underläppen i snusdosan.

Maria var genast till hands med en träslef eller skopa för att mjölka. Stor blef icke tributen — ett halft kvarter kanske, men desto kraftigare och fetare.

Under tiden hade Lars gjort sitt lika lyckade kast, och Eva-Kajsa höll nu på med hans ren. Och så gick det undan för undan. Djur efter djur fångades, mjölkades och släpptes åter, utan att det en enda gång inträffade, att en redan mjölkad ren af misstag fick snaran för andra gången om horn eller hals.

Men gamle Villax satt tyst och sluten och knöt på sitt garn, funderande måhända öfver de nya tiderna, som väl till sist skulle komma att borttaga äfven denna egendomlighet bland hans folks vanor.

Solen började sänka sig, och vi hade långt hem. Vår lilla karavan var åter i marsch framåt den vackra skogsvägen, och snart framlyste Fnöskbergets kala topp. På de vidsträckta myrarna växte hjortron i mängd, ännu omogna, men någon bärplockande björn mötte vi icke.

Koppsele, fem fjärdingsväg nordväst från Malå kyrkby, är den sista kvarlef-van på detta håll af de forna lappbyggena. Villax och Nila (Nilsson) ha ännu kvar sina pyramidformiga kåtar af timmer med tillhörande uthus, de senare uppförda ett par fot öfver marken på smäckra hörnstolpar. Men det moderna väck-uret jämte mycket annat i lyxväg vittnar om, att den nya tidens våg snart skall slå fram öfver äfven denna kvar-lefva af ursprungliga lappmarksförhållanden.

Det var natt, då vi hunno fram till Malå, men en ljus nordisk sommarnatt. I Tjamstanbergets talltoppar kvardröjde ännu skimret från den sjunkna solen, och inom en timma skulle det skimret bytas i morgonrodnad. Några andungar snattrade i vassen, då Tjårres åror plumsade, och tuppen vid gästgifvaregården hade redan låtit höra sig. Det fina ängsgräset vaggade och skiftade färg, och otaliga prestkragar höjde sig hvita och praktfulla på stranden. Naturen drömde vaken sin korta, ljusa sommardröm, och vemodig var den tanken, att snart skulle allt detta obeskrifligt vackra liffulla frysa till döds och gömmas under is och snö.

Men något vemod kunde icke förmärkas hos myggen. Sjungande och dansande kringsväfvade de oss i tusental och tvungo oss att fortare än vi eljest skulle önskat söka skydd innanför väggar och fönster, - där vi hade en god stunds ärligt arbete att få åtminstone flertalet af plågoandarna oskadliggjorda.