Ord och Bild: 1894

7 o

A. WERNER CRONQUIST.

tiondena i detta sekel voro föregångare till tändstickorna. De utgjordes af tunna trästickor, å hvilka ena ändan doppades i en gröt af klorsyradt kali, socker och gummi med vatten. Efter torkningen framkallades eld genom spetsens neddoppning i en flaska svafvelsyra.

Immanuel Nobel och den nation, hvars arbeten han utförde, voro alltså i detta hänseende långt framskjutna och borde vara väl rustade. Uppfinnaren belönades också rikligen af ryska staten, ej allenast direkt med stora penningemedel, hvarigenom han blef satt i tillfälle att inrätta en omfattande mekanisk verkstad, utan ock indirekt, därigenom att staten under åratal lämnade beställningar till denna verkstad.

Vid detta etablissement, som under 1840- och 1850-talen utvecklades allt mer och mer, fingo sönerna från sin ungdom deltaga i arbetet, hvarigenom deras anlag i god tid öfvades och utvecklades för att efter hand komma till nytta.

Minuppfinningen bevarades så hemlighetsfullt, att den så småningom blef bortglömd; vederbörande hade nämligen ej tillräckligt tydligt bestämt, huruvida sjöminorna skulle lyda under ryska sjöförsvaret, eller de skulle tillhöra landtförsvaret, hvarför inga öfningar med detta vapen kommo till stånd, och då vid orientaliska krigets utbrott år 1854 modellerna skulle framletas för att tjäna till förebilder vid tillverkning, lära de ej hafva återfunnits, hvarföre Nobel fick göra nya sådana, efter hvilka minor i hast tillverkades. Men i brådskan användes tunnare plåt, hvarföre minorna ej kunde hafva någon långvarig härdighet ens mot så färskt vatten som Finska vikens. Frånvaron af behöriga föreskrifter angående minväsendet föranlät högste befälhafvaren att, enligt uppfinnarens önskan och med förbigående af den ordinarie ingeniörsstaten, anmoda en ung,

i dessa farvatten väl bevandrad man, Robert Nobel, att med behörig privat hjälp leda det med stor risk förenade arbetet med mineringen af farlederna till Kronstadt, och härigenom blefvo såväl denna stad som S:t Petersburg skyddade för den engelska flottans anfall. Visserligen hade icke något fiendtligt fartyg sprängts i sänk eller blifvit förstördt af minorna, men en uppfiskad liten mina fördes ombord på flaggskeppet Duke of Wellington och blef där föremål för så pass närgången granskning, att den exploderade och dödade en man, hvilket ingaf engelsmännen en djup respekt för de små tingestarna. Härtill bidrog äfven den omständigheten, att en rysk ångbåts-befälhafvare, som envisades att forcera linien och ej ville betjäna sig af en för honom bekant minport, fick sitt fartyg sön-dersplittradt af en mina. Trots den stora förseelse kaptenen härvid begick, blef han endast lindrigt bestraffad, emedan sprängningen skedde utanför Sveaborg i närheten af engelska eskadern, som sålunda fick ett godt bevis på minornas styrka.

Minförsvaret är den svages hjälp. Blotta närvaron af minor i farleder, som skola passeras, verkar demoraliserande pä den anfallande, och ett med minor väl utrustadt land erhåller därföre af dem en mångdubblad försvarsstyrka, som kan afböja mången eljes hotande fara.

Efter Krimkriget gick det utför med Nobelska verkstaden. Bristen på beställningar af ryska staten, stort experimentbegär och framför allt den nye kejsaren Alexander II:s gynnsamma stämning för utländska fabriker, hvarigenom särskildt engelskt inflytande i den ryska industrien stegrades, torde hafva varit de förnämsta anledningarne därtill. Arbetarnes antal, som utgjort mera än 1000, sjönk betydligt. Immanuel Nobel lämnade den fabrik, som han så ärofullt skött och som sedan öfvertogs af sonen Ludvig, samt