Ord och Bild: 1900

2öO

ELLEN „KEY.

branta höjd åt det andra: höjden, där Gösta Berling byggde sitt drömslott! Under strandens täta grandungar, vid den här breda sjöns långsvallande vågor, kunde Margaretha Celsings och Altringers kärlekslycka finna grönsvala gömslen, och härifrån sågo vi, svept i blåhvit dis, »Borgs» höga udde resa sig ur den just nu småkrusade, glitterglada vattenytan. Om man, i stället för att från Sunne gå söderut, fortsätter norrut — men alltjämt på den vänstra Frykensidan — kommer man strax till de många långa »Broby»-backarna, invid hvilka den röda komministergården ligger, där den onde »Broby-prästen» ägde det förfallna hem, som Eros under tre hela dagar smyckade för lifvets fest — tre hela dagar, således mycket mer af lycka än många, mer värda människolif inneslutit! Och öfver dessa samma backar, där den gamla frökens kaross kom farande, vandrade äfven det långa, gråtande folktåget, som förde »Guds vandringsman» till det närbelägna hemmet för att där slutligen i frid och försoning få dö.

Jag har länge uppehållit mig vid dessa platser ur Gösta Berlings Saga, emedan jag hört många önska att erhålla »en nyckel till Gösta Berling». Och sedan jag nu på ort och ställe skaffat mig en sådan, vill jag här lämna den till andra, som sålunda lätt — med en kartas hjälp — kunna finna sig till rätta.

Norr om Sunne, sedan man farit öfver den vida slätten, ligger vid utloppet af en å i en björklund det vackra »Fors» — rätteligen Björkfors —, där den elake Sintram bodde. Vi sågo det endast midt öfver sjön, ty vår väg gick alltjämt fram på den västra sidan, förbi Algsäter — i verkligheten Stöpafors —, där häggarna hängde hvitblommande tunga öfver det hvitskummande vattnet, fram till »Gurlitta klätt», hvars verkliga namn är Tosseklätten. Med klätt menas i Värm-

land en brant, fristående bergshöjd, och som denna klätt ligger omkring tusen fot öfver hafvet, har man från dess topp en af de vidaste och tillika vackraste utsikter i Värmland. At väster oändliga skogars gröna sträckningar — rika återstoder af den forna tolfmilaskogen; åt öster nästan hela Frykens långsmala yta. Och omkring denna åt alla håll bergshöjdernas — i en oändlighet af blå toner skiftande—vågor, mäktiga, mjuka, »ett haf i högsta uppror, hvars väldiga vågor plötsligt stelnat». Detta af Geijers konstnärssjäl funna uttryck förblir det enda, som målar bilden!

Det finnes människor, för hvilka en utsikt betyder ett ställe, där man konstaterar antalet af de toppar och kyrktorn man där vet sig ha rätt att vänta. Dessa människor känna sig bedragna, ifall soldisen subtraherar en spets eller spira från det gifna antalet, äfven i fall disen oändligt förskönar helhetsintrycket! För deras räkning vill jag nämna, att man häruppe bör se bergen omkring hela den långa Frykendalen: i norr det för botaniska sällsyntheter berömda Högfjället i Hvitsands socken och Ränneberget i Östmarks. Vidare ser man i öster bort till Baståsen och Kronan i Eks härad; dessutom har man på närmare håll Hindershöjden, som skiljer Frykens dalgång från Klarälfvens dal och Fryksdals höjder, som skilja Fryksdalen från Jösse härad. Dessutom ser man höjderna kring sjön Rottnen i Gräsmark, framför allt den skönt formade Gettjärnsklätten. Det väster om detta liggande Gettjärnet lyste nu på aftonen som ett blankt, mörkt öga i skogsmarken.

Sedan jag härmed, ehuru mycket knapphändigt, gifvit de af fakta intresserade hvad dem tillkommer, vill jag för de endast seende — till hvilkas anspråkslösa klass vi båda fotvandrare hörde — bekänna, att icke bergens namn och an-