Ord och Bild: 1900

OM SOMMAREN SKÖNA NÄR MARKEN HON GLÄDS

i83

i de finska pörtena, så hafva däremot de finska baden, näfverkontarna och näf-verskorna m. m. blifvit äfven för den svenska befolkningen oumbärliga, och bland de många små röda uthusen vid gårdarna är nästan alltid ett badstuga. Utom näfverkontarna ser man äfven här de stora spånkorgarna, som i de flesta bergstrakter bäras på ryggen, och flera andra af de primitiva hjälpmedel, hvilka bidraga att gifva bygden dess ålderdomliga och kulturhistoriska intresse. I skogstjärnet

det, för hvilket Gösta Berling och Brobyprästen här uppe blefvo offer. Mot Finnskogarnas förtrollning behöfvas starka, vare sig andligt eller kroppsligt, stimulerande medel, och ännu sätter naturen stundom vildsinnets, stundom tungsinnets, stundom slösinnets prägel på människorna. Allt efter olika lynnen verkar den långvariga ensamheten ett alltjämt stegradt behof af människor eller en alltjämt växande fientlighet mot dem. Som ett exempel på det senare visade man oss en åttio-

KOLMILA I GRÄSMARK.

ligger sålunda ännu en för fisket brukad flotte, hopbunden med vidjor; på den smala skogsstigen utsättas alltjämt de grymma fågelsnarorna af stenar och grenar, och stundom får man ännu höra al-eller näfverlurar eka i bergen!

Post två gånger i veckan och en enda telefonledning — detta är allt som förbinder bygden med den större världen utanför. Järnväg, telegraf och ångbåt finnas ej på åtskilliga goda mil. Ensligheten och naturen öfva ännu samma tunga tryck på människosinnet som

årig finngubbe, hvilken, ehuru välbergad, tidtals lämnat sitt pörte och sin familj för att alldeles ensam bo i en bräd- och riskoja i skogen, där han äter stekta ormar och grodor och med ihållande, ehuru nästan ordlös ilska afskräcker den besökande, ifall denne icke strax låtit skrämma sig af den lilla gestalten, som mera liknade en trollgubbe eller en blekt stubbe än en människa, grå som han var från hufvud till fot: grått det tofviga håret, det vissna anletet, de onda ögonen och de trasiga kläderna!