Sida 413
En aristokratisk tidningssskrifvare och hans familj. Bild från Gustaf III:s tid. Af Oscar Levertin. Med 5 bilder
EN ARISTOKRATISK TIDNINGS SKRI F VARE OCH HANS FAMILJ.
389
sista varelsen på Ribbingebäck har varit ett godt ämne för mig till reflexioner och gifvit mig ett lugn, som icke här (i Uppsala) kan fås, där split, trätor, oenighet och cabaler förstöra allt hvad till lugn och tillfredsställelse borde bidraga. Jag vet ej många, som äro så lyckliga som Du, och jag börjar mer och mer lyckönska dig, som följt Horatii uttryck Tecum Habita.»
Se där det bästa slutordet om den varmhjärtade landtjunkaren och människovännen, som reste minnesvårdar med stenstilar öfver sina tjänare, kämpade för de fattiga och betryckta och till graf-. skrift valde åt sig själf följande rader:
Så måtte jag få lefva okänd, glömd. Dö lugnt, ej tyna bort och ingen vård mig
hölja,
Blott en vän veta få, men dölja Hvar jag är gömd.
Germund Adam dog den 18 maj 1804. Josias Carls utveckling gick, som man kunda vänta, i rakt motsatt riktning. 1786, då brytningen mellan bröderna inträffade, ingick den märkliga riksdagen, hvilken kan sägas beteckna själfva peri-petien af Gustaf III:s regering. Josias Carl var då påtänkt som oppositionsledare, hvilket synes af Johan v. Enge-ströms dagbok, men ansågs otillförlitlig, och han underhandlade också samtidigt med konungen. Han stod nu närmare än någonsin till att få sin lefnadsdröm förverkligad. Armfelt och Schröderheim rekommenderade honom till finansminister.
I en skrifvelse till Gustaf III från detta år med förslag i brännvinsbrännerifrågan liknar han sig själf vid baron Goertz, »då han uppeldad af sitt eget hiertas böjelse åsidosatte alla egna considera-tioner, för att som Volontaire tiäna en Stor Kung, hvars affairer blifvit hoptrasslade af egennyttiga rådgifvare » Men äfven nu kom hans förhoppning på skam. Finansminister blef Ruuth, och Cederhjelm fick som plåster kallelse att »in-
taga främsta rummet bland Ledamöterna i Riksens Commerce Collegio för att vid ordförningen biträda presidenten». För att få användning för sina krafter arbetade Josias Carl här frivilligt och utan lön och flyttade för att vara Stockholm närmare till den blott en half mil från hufvudstaden belägna Västberga gård. Ända till Gustaf III:s död fortfor han att vara ett ekonomiskt orakel, som i hemlighet rådfrågades bakom ryggen på vederbörande i bekymmersamma förhållanden, och hans ännu så sent som 1794 utgifna lilla skrift »Strödda tankar om Handtverkerierna i Riket» vittnar om att hans nationalekonomiska intressen icke ens i hans höga ålderdom mattades. Josias Carls uppfattning af de olika faktorerna i Sveriges politiska lif blefvo, som man kan vänta, icke blidare med åren. Hans bref öfverflöda af föraktfulla aforismer öfver de olika samhällsklasserna.
»Bondehopen», skrifver han en gång, »ledes lätt af Guds ord och personelt förtroende, item af skattebesittning och blanka riksdalrar». »Medelklassen», heter det en annan gång, »som i Engeland tänker och än mer glorierar sig af at kunna tänka sielf, har i Sverige icke nog opi-niatreté at distinguera sig. Imitatorum servum pecus — utgör största delen». Men starkast sprutar allt hån »mot Högfärdig adel, snålt presterskap, orolig bond-hop och krigslysten konungamakt» fram i den skrift, han på gamla dagar begynte författa som ett politiskt testamente. Den uttrycksfulla titeln var »Svenska Folkets sjelfständiga Höghet, ofta antastadt af Envälde, Prcstvälde och Herravälde. Historisk Afhandling i 2:ne delar, den j:e innehåller -medel att framdeles ofàrkränkt bibehålla Nationens Majestät, vidtageliga vid adertonde Sæculi slut».
Af verket finnes blott i behåll (i Lunds universitets bibliotek) en historisk öfver-
Källa: Project Runeberg ·