Sida 283
Veckoupplagan
TEKNISK TIDSKRIFT
10 MAJ 1919 VECKOUPPLAGAN 49 ÅRG. • HÄFT. 19
■ - ■ ■ . ■ - Redaktör: HJALMAR ANÉR.
INNEHÅLL: Tillverkning av valsjärn i Sverige, av bergsingenjör Ivar Olsson. — Ekonomisk översikt. — Notiser. — Sammanträden.
Sammanträden inom Svenska Teknologföreningen :
AVDELNINGEN FÖR VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST, tisd. den 13 maj 1919 kl. 7,30 e m. Progr. i sid. 268.
Centraltryckeriet Stockholm 1919
TILLVERKNING AV VALSJÄRN I SVERIGE.
• i
Tekniska och ekonomiska förutsättningar för järntillverkningen hos våra utländska järnleverantörer,
jämförda med förutsättningarna för inhemsk tillverkning.
Föredrag vid Svenska Teknologföreningens årsmöte den 22 mars 1919, av bergsingenjör Ivar Olsson.
Frågan om utökning av den svenska tillverkningen av ordinärt valsjärn i den utsträckning, att det inhemska behovet någorlunda kan fyllas utan import, har sedan något årtionde som bekant varit synnerligen aktuell. Med ej allt för långa mellanrum hava vi hugnats med meddelanden om att ett stort koksjärnverk skulle uppföras på ena eller andra platsen, allt ifrån Luleå till Göteborg, och lika ofta har det tillkännagivits, att kraftig utökning av tillverkningen skulle företagas vid befintliga verk. Tanken pä en dylik pånyttfödelse av vår urgamla järnindustri, som i gamla tider även i förhållande till världsproduktionen uppvisade synnerligen respektabla siffror, torde populärt uppfattas som ett allmänt intresse, därför att det grämer svenska folket att se all vår rika järnmalm transporterad till de utländska järnverken för förädling, varefter vi hänvisas till dessa utländska järnverk att köpa vårt järnbehov. Ett tyngre vägande skäl är då att söka däri, att det obestridligen innebär en mycket stor styrka för de järnkonsumerande industrierna att kunna för sina järnorder falla tillbaka på en lätt åtkomlig, inhemsk tillverkare. Även om vi förutsätta, att materialet från de svenska verken ej stället sig billigare än det importerade järnet, gynnar det dock mycket järnkonsumenterna att hava tillverkaren nära. Det råder ej ringaste tvivel om att det skulle medföra oskattbara indirekta fördelar för vår industri, om vi svenskar kunde rusta oss bättre för vår järntillverkning.
Jag måste ä andra sidan villigt erkänna, att frågan om utvidgning av vår järntillverkning just för närvarande kan synas sakna all aktualitet. Det är tydligen alldeles omöjligt att förutsätta, att man under de förhållanden, som nu råda, skulle kunna tänka på att bygga nya järnverk i Sverige. I första hand förbjudes detta av prisläget på både varor och arbetskraft. Dessutom måste man ju Säga, att det är mer än vanligt ovisst, hur förhållandena under nu stundande tider skola gestalta sig. I särskilt hög grad gäller detta den viktiga frågan om bränsleprisen. Man måste ju befara, att de kole.xporterande länderna lägga kraftiga exporttullar på stenkolen. Om samtidigt järnet säljes till oss utan att det bränsle, som utlänningarna an vänd t vid tillverkningen, drabbats av motsvarande pålagor, skulle nödvändigtvis Sveriges tillverkare av järn av fossilt bränsle komma i en ekonomiskt mycket prekär
situation. Slutligen kan man ju befara, att de omvälvningar, som världskriget medfört, komma att resultera i så dåliga tider, att världsförbrukningen av järn för ett antal år framåt kommer att ligga under den sammanlagda tillverkningskapaciteten av de befintliga verken. Vi måste därvid erinra oss, att kapaciteten hos järnverken i Amerika, England och Tyskland just under krigsåren avsevärt ökats. I dylikt fall komma prisen säkerligen att ligga på en så låg nivå, att man näppeligen kan räkna med att få någonting över att förränta och amortera kostnaderna med för ett nybyggt verk. Allt som allt måste man se tiden an, innan man ånyo på allvar kan tala om att bygga järnverk i Sverige.
Jag tror icke desto mindre, att vårt diskussionsämne för dagen kan vara av intresse. Just de omvälvningar, som skett, och den ovisshet om framtiden, som råder, ha ju i särskilt hög grad givit oss anledning att giva oss in på en livlig omprövning av diverse problem inom vårt näringsliv och det tillhör otvivelaktigt tidens krav att vi måste hålla skärpt uppmärksamhet på vad som kan vara att göra för att få vårt näringsliv lagt efter de bästa linjerna. Mycket av det som göres och låtes nu måste avse att lägga allt tillrätta när man ånyo kan börja att tänka på att bygga ut vår industri, och förhållandena kunna ju ändra sig snabbt nog, varför man ej alltför länge bör ställa sig avvaktande.
Jag har i det följande måst basera min utredning helt och hållet på förhållandena, sådana de voro före kriget i vad gäller malm- och kolpriser, arbetslöner, transportkostnader, byggnadspriser, järnpriser o. s. v. Det är just ingen som tror, att vi ånyo skulle få uppleva de priser och de förhållanden, som då rådde, men så till vida är det av värde att basera en studie på de förhållandena, som de åtminstone någorlunda motsvara en viss naturlig jämvikt mellan produktionsfaktorerna. Alla andra utgångspunkter äro egentligen ännu sämre. När vi kommit därhän, att en ny prisnivå blivit någorlunda stabil i det internationella ekonomiska livet får man gripa till koefficienter för att bygga på 1913 års priser. Om dessutom speciella förhållanden av stadigvarande natur tillkomma, såsom extra höga arbetskostnader, transportkostnader eller tullar, får man även ur den synpunkten vederbörligen justera de resultat, som gälla för 1913. Än så länge vet
Källa: Internet Archive ·
