Teknisk tidskrift 1919

TEKNISK TIDSKRIFT

io Maj 1919

258

man ju intet visst härom, om man än i ena eller andra avseendet kan hava vissa antaganden eller rättare sagt farhågor.

Under år 1913 försålde de svenska järnverken inom landet cirka 210 000 ton valsjärn. Importen samma år uppgick till 125 000 ton och totala förbrukningen således till cirka 335 000 ton, frånsett förbrukningen för manu-

30 _ QCH

25 ■ - - W .

Z l !

20 ^ FÖRENTA öTATjRNA

■f

r- 520

15 T

TYSKLAtj^

10 r ' i

P

>"T

mim.

' i X

FRANKRIKE

/

"" "1 .L

KC

PR

220

120

110

280

ja

1201 06 08 10 12 13

Fiy. I. Tillverkning av göt och välljärn.

svenska verken, torde tillverkas av träkolstackjärn. I viss utsträckning erfordras givetvis för den svenska förädlingsindustrien järn av träkolskvalitet, men i mycket avsevärd mån innebär det ett slöseri att använda träkolsjärnet för det svenska behovet i stället för att avsätta det på världsmarknaden. Ekonomiskt fördelaktigt för landet såväl som lör de enskilda tillverkarna vore, om järnet för det svenska behovet kunde tillverkas i tekniskt väl rustade koksjärn. verk. Orsaken till att det svenska träkolsjärnet kunnat

BIPRODUKTER g GAS M M §

UK STENKOL

13»

TUOWSrOTHil

JJXTD T1VERKN1NCSKQ5TNAD KR.IIZso 25 50 5TENK0L

5 ALDO nilVERKNINCSKOSTNAD KR. 28

I % ANNUITETER

5: so Ann. ohk.

1 8-- ARBETSLÖNER

Fi

KALKS 'f*. UOfAST MA!

I

25.50 DIVERSE | WMWUW| t

L

-1:50 KRAFT 21: 50 MALMER

3

Fig. 2. Tillverkningskostnad för groft välljärn i Göteborg 1913, material: Thomas.

Fig. 3- Notering för belgiskt Thomasjärn cif Göteborg.

fakturering vid järnverken. Om man evalverar det förbrukade materialet i göt, befinnes förbrukningen cirka iro kg per invånare. Den tyska förbrukningen samma år uppgick till cirka 220 kg per huvud eller jämt det dubbla. Sveriges industrialisering har ju under kriget fortgått med stormsteg, och det är att förvänta, att efter krigsepokens avslutande vår industriella ställning relativt övriga industriländers skall visa sig hava undergått en förskjutning, som i sista hand innebär en ofantligt ökad järnförbrukning. Enbart utvidgningen av vår varvsrörelse förväntas medföra en ökning av järnkonsumtionen från cirka 10000 ton per år före kriget till cirka 115000 ton under närmast kommande år. Utan tvivel komma vi i Sverige under mitten av nästa decennium upp i ett järnbehov av 500 ä 600 000 ton valsjärn.

För ett modernt järnverk är det som bekant av största betydelse, att man bygger sitt verk för ett högt tontal. De allra största utländska verken hava årstillverkningar av en och ett par miljoner ton. Men kommer man upp i en 200 000 ä 300 000 ton för ett svenskt järnverk, är man dock upp i den storleksordning, som gäller för de prisbestämmande utländska verken. I vårt långsträckta land med de stora fraktdistanserna bör därför finnas utrymme för ett par järnverk av modern typ, om man nu över huvud taget kan bjuda den utländska konkurrensen stången.

Av de förut anförda siffrorna framgår, att året 1913 cirka 2/3 av Sveriges järnbehov fylldes av de inhemska verken. Det kunde därför förefalla, som om vi i skälig utsträckning redan vore självförsörjande ifråga om valsjärnet. Jag anser dock, att man kunde göra det påståendet, att de förhållanden och de priser, enligt vilka de svenska järnverken försett den svenska marknaden, ingalunda varit för en rationell folkhushållning tillfredsställande. Ungefär hälften av den kvantitet, som levereras från de

vinna avsättning på den svenska marknaden i konkurrens med det utländska koksjärnet torde, frånsett tullarna, vara att söka i de lättnader för handeln, som ligga däri, att tillverkaren bor nära förbrukaren.

Innan jag närmare ingår på frågan om den utländska järntillverkningen får jag hänvisa till den grafiska tabellen, som visar tillverkningskvantiteten för de viktigaste järntillverkande länderna under de sista 10 åren före kriget (fig. 1). De egentliga järnproducerande länderna äro Tyskland, England, Amerika och Belgien. Sverige har huvudsakligen fått sitt behov fyllt från Tyskland. Några mindre partier hava även kommit från England och Belgien.

För att underlätta ett studium av ämnet har jag även approximativt beräknat tillverkningkostnaden för grovt stångjärn i Göteborg, och ber jag få hänvisa till den grafiska framställningen (fig. 2). — Att beräkningen hänförts till Göteborg innebär icke, att jag därmed tagit ståndpunkt till huruvida denna plats har särskilt gynnsamma förutsättningar för ett järnverk. I verkligheten förhåller sig saken så, att järnverk vid Göteborg, på ostkusten eller i Dalarna ur fraktsynpunkt i stort sett ha samma ekonomiska förutsättningar, om det gällde att tillfredsställa hela den svenska marknaden av valsjärn. Jag har valt Göteborg, därför att jämförelsen med de utländska verken därigenom blir lättare att demonstrera. — Annuiteten är beräknad till 1 2 % av det erforderliga kapitalet. Vid en allmän diskussion av frågan torde man ha rätt att utgå från det antagandet, att flertalet poster ej uppvisa några skiljaktigheter för de länder frågan gäller, närmast Sverige, Tyskland och England. Ifrågavarande poster äro annuiteter, arbetslöner, diverse och allmänna omkostnader, införda med sammanlagt 66 kronor. I posten diverse ingår till ganska stora andelar utgifterna för kalksten, eldfast material och manganjärn. Anskaffningen av dessa varor torde ställa sig lika gynnsamt för Sverige som för de