Teknisk tidskrift 1919

9

Jan. 1919 ELEKTROTE

il av spänning för kombinerat bygde- och or/snät vid tvåspänningssystem .

I tvåspänningssystemet lönar det sig naturligtvis att hålla »änningen lägre på de kombinerade bygde- och ortsnäten 1 vad fallet är vid trespänningssystemets bygdelinjer. ärigenom minskar man nämligen väsentligt kostnaderna r de anslutna ortsstationerna. Jag har förut framhållit, t spänningen å gårdsnäten tenderar att hållas vid den re gränsen vid tvåspänningssystemet, för att ortsstatioirnas antal skall kunna minskas. Jämför man de värden spänningen vid gårds- och bygdenäten, som vid trespänngssystemet kunna anses normala med motsvarande vär- ;n vid tvåspänningssystemet, så finner man, att dessa irden tendera att ömsesidigt närma sig varandra, då man rergår från trespännings- till tvåspänningssystemet. I lmänhet har vid tvåspänningssystemet använts 10000 Dlts spänning å bygdenäten. Där 20 000 volt använts, ir distributionen hittills fått väl mycket karaktär av herrirdsdistribution, därför att ortsstationerna blivit relativt yrbara för mindre förbrukare. Icke förty skulle jag vilja Ilråda en noggrann undersökning, om icke 20 000 volt Dre den lämpligaste spänningen vid en del företag, som a projekteras enligt tvåspänningssystemet, nämligen där, irest behov kan anses föreligga att framdeles överföra örre kraftbelopp. Därvid kan det eventuellt bliva lämpat att partiellt övergå till trespänningssystemet, nämligen >r orter med många mindre spridda förbrukare, vilket nellertid icke bör verka avskräckande.

'eräkning av kraftbehovet.

Vid planläggning av en bygds elektrifiering bör man aturligtvis söka göra en i möjligaste mån noggrann uppcattning av därvarande kraftbehov. Vad lantbruket beäffar, räknar man för närvarande med en användning av 0 å 35 kilowattimmar per år och hektar odlad mark, <cl. förlusterna i ledningsnät och transformatorer. I orrland räknas med c:a 25 kilowattimmar per år och idivid för belysning och borgerliga behov. Redan pä stta område mötes man emellertid av en stor ovisshet, i det gäller framtida törhållanden. Det är långt ifran nöjligt, att vi om ett tiotal år kunna behöva räkna med r flera gånger större belastning än den, som vi anse Drmal. Ännu större ovisshet präglar de industriella törillandena. Inom en bygd kan behovet av kraft lör ■dustriella behov på några år växa till flerdubbla storlean av det värde, man kunnat med någon säkerhet förutiga vid projekteringen. Jag kan därtör endast rada till t vederbörande projektor efter en möjligast noggrann idersökning av näringsförhållandena räknar med de mest ptimistiska antaganden beträffande kraftavsättningen, som inna ifrågasättas, samt att ledningsnäten ytterligare ut- 1 >ras så, att de framdeles kunna utan större ändringar ottaga en ytterligare, väsentligt ökad belastning.

ppdelningen av distributionsområdet .

Ett viktigt spörmål är som bekant, att distributionsonr

- =

KNIK, HÄFT. 1

rådena avpassas på lämpligt sätt och så avgränsas emot varandra, att varje trakt kan bliva tillgodosedd med kraft. Orter med tät befolkning vilja gärna undvika elektrisk sammankoppling med närbelägna glest befolkade områden, därför att de senare kunna verka betungande på distributionen och dessa senare kunna då lätt bliva lottlösa. Ännu råder på vissa håll den tron, att gårdar under 10 hektar ej kunna med fördel använda elektrisk kraft, men erfarenheten från Vattenfallsstyrelsens och Hemsjöbolagets nät visar, att smågårdarna hava lika stor fördel av den elektriska energien som de större gårdarna och erfarenheten synes vidare tyda därpå, att befolkningen i de glest befolkade trakterna inom rimliga gränser ej sky de högre kostnaderna, som där erfordras, för att få elektrisk kraft och belysning.

A llmänna synpunkter.

Jag har härmed framfört de allmänna synpunkter, som jag ansett vara- av betydelse beträffande planläggning av bygde- och ortsnät. I en utredning, som inom kort kommer att utgivas av elektrifieringskommittén, komma dessa synpunkter att fylligare behandlas genom anförande av diverse exempel på utförda eller redan projekterade anläggningar.

Vad beträffar det tekniska utförandet har jag redan förut påpekat behovet av att standardmateriel användes för anläggningerna och att detta verkställes med det solida utförande, som nu kan påräknas vid tillämpning av Svenska Teknologföreningens normer. Jag vill därjämte framhålla vikten av att linjerna utföras med verklig omsorg. Där järnledningar användas böra de vara galvaniserade med synnerlig omsorg, om faran för avrostning skall undvikas. Isolatorer och isolatorkrokar böra dimensioneras rikligt. Det inverkar mycket litet på kostnaden och ökar betydligt driftsäkerheten, vilket är av betydelse, isynnerhet om distributionen får större omfattning. Stolparna böra tilltagas tillräckligt grova, sättas djupt i marken och kilas väl samt, där så erfordras, strävas eller stagas ordentligt. Alla skyddsanordningar böra utföras solitt och med rikliga avstånd mellan fasledningarna och skyddstrådar resp. fångbyglar. Stolpavstånden böra icke göras större än c:a 70 meter vid ledningsarea av 10 kvmm och 80 å 90 meter vid 16 kvmm eller därutöver. Jag tror, att det vidare vore att rekommendera, om man lör de nät, som framdeles komma att utföras, använde impregnerade stolpar, ty det blir mycket besvärligt varje gång stolparna böra utbytas. Varje åtgärd, som är ägnad att höja livslängden på och driftsäkerheten vid anläggningarna, lönar sig i allmänhet mycket väl. Ty om det också är de rådande onormala förhållandena, som framtvinga en anläggning, är ju denna avsedd att bestå för en lång tid framåt. Och säkert är, att den rätta nyttan och tillfredsställelsen vinnes blott genom en förstklassigt utlörd anläggning, under det att ett undermåligt arbete blir en ständig källa till förnyade utgifter och annan förargelse.