Sida 998
Husbyggnadskonst
86
2 8 Maj 1919
TEKNISK TIDSKRIFT
tillgängliga trakter är en sällsynthet, så är detta dock ej fallet med mineralet labradorit. Detta utgör nämligen huvudbeståndsdelen i de allra flesta s. k. grönstensarter, i synnerhet i de så allmänna och flerstädes i stora massor förefintliga gabbro-, diabas-, norit- och hyperitarterna. Mestadels förefinnes labradoriten i dessa bergarter till en mängd av 60 — 70 % eller däröver av hela massan, som för övrigt vanligen utgöres av aitgit (Ca-Mg-Fe-Al-silikat), olivm (Mg-Fe silikat) och magnetit Fe304) jämte några andra --ubstanser i jämförelsevis mera obetydliga kvantiteter. En del gabbroarter med grovkornig struktur utmärkas av en ännu högre halt av kalkrika (d. v. s. även lerjordsri ka) fältspater. Vissa välbekanta gabbroförekomster inom de uppländska kustområdena innehålla enligt undersök¬
ningar, som för nu rätt längsedan utfördes av svenska forskare, såsom dominerande mineralbeständsdel fältspatartens anortit, som är det lerjordsrikaste och tillika det lättlösligaste av fältspatmineralen.
1 nämnda grönstensarter åtföljas den lerjordsrika fältspaten som nämnt av augit, olivin och magnetit. Av dessa äro de båda sistnämnda relativt lättlösliga eller lätt dekomponerbara. Förutsättningen för att sådana bergarter skulle kunna användas såsom råmaterial för lerjordsframställning enligt de Goldschmid/ska metoderna, är da tydligen, att de olägenheter, som närvaron av de lösliga magnesiumrika substanserna måste komma att medföra vid den kemisk tekniska behandlingen, på något sätt skulle kunna undvikas eller tillräckligt reduceras.
OM REGELBUNDEN KAPN1NG AV GRUVL1NOR.
Av bergsingenjör Alfred Bjarme.
1 Kemi och Bergsvetenskap, häfte 1 detta år förekommer under rubrik Regelbunden inspektion nödvändig > ett intressant referat av en artikel i Engineering and Mining Journal rörande brytskivan i laven och dess eventuella skadliga inverkan på linan genom slirning vid häftig bromsning.
Möjligheten av en sådan slirning kan väl icke gärna . bestridas, om den än förutsätter en så vansinnigt häftig bromsning, att retardationen närmar sig i storlek tyngdkraftens acceleration. Påkänningen i linan stiger då oerhört, och följden är naturligtvis minskad livslängd, icke blott av lina utan även av spel — och även av de olyckliga människor, som nödgas befara ett schakt, där uppfordringen skötes på sådant sätt.
För vära gruvor, med våra hastigheter och med den hos oss vanliga styrkan av bromsarna, är nog en fara av detta slag åtminstone tillsvidare utesluten.
Att konstruera brytskivan med möjligast minsta svängmoment är ju likväl en önskvärd sak. Här nedan skall påvisas ett i Sverige vanligt förfarande, som möjligen kan föra med sig samma fara för slitning av linan vid brytskivan.
Vid spelning med hiss lyftes densamma, då han kommer i dagen, ett stycke upp över hakarna eller ställen, motorn stannar och bromsen tillslås. Därefter skjutas hiss-ställen under och hissen nedsläppes mer eller mindre häftigt på desamma. Man känner igen den välbekanta dunsen i laven. Då hissen står på ställen, försvinner spänningen i linan. Emellertid ha lina, brytskiva och spel en viss levande kraft, så att de fortsätta att gå rundt och töljden blir slaklina, bockning vid infästningsstället samt möjligen, om brytskivan är tung och fria spelhöjden liten samt sänkningen skett häftigt, en viss glidning ‘mellan brytskivan och linan.
I vad mån förhållandena vid våra gruvor äro sådana att genom ovanstående påpekade missförhållande verkligen förefinnes, är mig icke bekant. Naturligtvis beror det endast och allenast på spelstyrarens tanklöshet och okunnighet, om han kör för långt och sätter ned hisskorgen för häftigt.
Av de påpekade olägenheterna torde linans bockning vid infästningsstället vara mest skadlig. Slaklina uppstår
ju även ner i schaktet men är i och för sig mindre farlig, åtminstone då schaktet är djupt, på grund av, att man då har lång linlängd att upptaga svängningarna vid starten.
Naturligtvis kan man öka livslängden av linan genom regelbunden kapning av densamma, men det närmast till hands liggande botemedlet med denna speciella fara är eljest enkelt, nämligen att tillse att hissen icke köres upp för långt över bron innan den fastbromsas och nedsläppes. Nedsänkningen bör ske så försiktigt som möjligt. Slaklina vid den nedre hissen torde vara värre att undvika, åtminstone med här i landet använda kolvkopplingar för spelets omlåsning.
Det vill av vissa tecken |Socialstyrelsen förslag] synas, som vore det meningen att i svensk lag generellt föreskrivna regelbunden kapning av gruvlinan. Det förefaller som om en sådan föreskrift måste vålla betydande olägenheter för driften, men någon offentlig opposition har knappast hörts av. Driftsingenjörerna äro naturligtvis i främsta rummet angelägna om att säkerheten mot olycksfall blir så stor som möjligt och kanske därför villiga, att utan opposition foga sig i varje föreskrift som kan verka i sådan riktning.
Författaren av dessa reflektioner har heller ingen egentlig anledning att opponera sig mot en sådan lag som den föreslagna, men anser sig dock böra påpeka, att det inte är så alldeles klart, varför en sträng och besvärlig föreskrift om regelbunden kapning av linan skall förekomma för de fall, då ingen avsevärd slaklina förekommer, alltså vid spelning med skip, och i allmänhet där man kan klara sig utan hiss-ställ, eller då uppfordringen är mycket liten. Det förefaller mig därför lämpligt, att representanterna för praktiken, d. v. s. driftsingenjörerna vid gruvorna, offentligen i tryck framlägga sina synpunkter, på det att av en eventuell diskussion må tydligare framgå, i vad mån föreskriften är genom svenska förhållanden av behovet påkallad, samt om det möjligen finnes andra mindre besvärliga vägar till samma mål.
Skulle så vara att tillgänglig statistik, som i detta fall väl är obetydlig, och erfarenheten från det praktiska livet icke ge tillräckligt stöd för åsikten om föreskriftens nödvändighet, då förefaller det, som om vi även i detta fall
Källa: Internet Archive ·
