Sida 997
Husbyggnadskonst
28 Maj 1919
KEMI OCH BERGSVETENSKAP, HÄFT. 5
85
syra, men den emellan dem stående labradoriten har ansetts endast med svårighet kunna sönderdelas av starka syror.1
Professor Goldschmidt lyckades emellertid visa, att labradorstenen överraskande lätt kan sönderdelas och aluminiumhalten (jämte Na- och Ca-) fullständigt bringas i lösning genom användning av så utspädda syror, att bergartens järnhalt till största delen förblir oupplöst. Då labradorstenen i genomsnitt har en ringa järnhalt, kan man sålunda av densamma erhålla aluminiumsaltlösningar med en mycket mindre järnhalt än av något annat av aluminiumindustriens huvudsakliga utgångsmaterial.
Genom denna från mineralogisk synpunkt oväntade iakttagelse måste labradorstenen sålunda räknas såsom ett av lerjordsindustriens viktigaste råämnen. För Norge, där man förut arbetat med importerad bauxit och även utexperimenterat och igångssatt en fabrikation av aluminiumoxid av blålera, kommer upptäckten av ett inhemskt konkurrenskraftigt råämne otvivelaktigt att få en vittgående praktisk betydelse.
Också synes denna professor Goldsclimidts upptäckt hava blivit snabbt utnyttjad. Det norska »A. B. för Elektroteknisk Industri», som haft förmånen att i första hand få tillgodogöra sig densamma, försäkrade sig i god tid om rätten till de bästa och mest välbelägna labradorstensfälten. Bolaget uppförde utanför Dröbak en fabrik för framställning av aluminiumsulfat ur labradorsten, och redan ett år, efter att förslaget blivit framlagt, hade man vid en utställning av kristidsprodukter tillfälle att se aluminiumsulfat framställt av norsk labradorsten. Dröbaksfabriken anses kunna förse Norge med hela dess behov av nämnda salt.
Bolaget upptog med iver även problemet att tekniskt framställa aluminiumoxid. I jämförelse med lera (kaolin) och bauxit erbjuder labradorstenen vissa svårigheter, vilka medföra en fördyring av lerjordsframställningen. Den måste ju i motsats mot förstnämnda råämnen brytas ur fast' berg och krossas före uppslutningen. Vid användning av svavelsyra som uppslutningsmedel uppstå förutom aluminiumsulfat även kalcium och natriumsulfat, varigenom sålunda svavelsyreåtgången blir allt för stor. För var ton utvunnen aluminiumoxid bindes 1 400 kilo 70 °/ig svavelsyra såsom kalcium- och natrium-sulfat. Härigenom
åsamkas den av labradorsten utvunna aluminiumoxiden en kostnad av 42 kronor per ton. Den för utfällning av aluminiumoxiden ur dess upplösning i svavelsyra be- | hövliga ammoniaken, belastar även fabrikationen ekonomiskt alltför ogynnsamt, då detta ämne i Norge ej kan i framställas i behövlig mängd till billigt pris.
I Till följd av ett förslag av professor Goldsclimidts fader, professorn i kemi vid Kristiania universitet II. Goldschmidt , lyckades man emellertid finna en annan i flera avseenden synnerligen fördelaktig väg för labradorstenens bearbetning på aluminiumoxid. Man utgick därvid från att använda utspädd salpetersyra, nämligen en 30 % -ig sådan, som ! erhålles som första råprodukt i den norska luftsalpeterindustrien. Vid lämplig behandling med denna syra sönderdelas labradorstenen, så att kiselsyran frånskiljes, och lerjord, kalk samt natrium gå i lösning. Den ringa 1 ' -
1 Törnebohm använde detta förhållande till att i mikroskopiska tunn- ■ prov skilja dc olika plagioklasarterna, och han angav', att labradorfaltspaten först efter veckolång behandling med kall saltsyra partiellt } blir sönderdelad. Med varm syra nåddes samma resultat redan efter j några få timmar, (Sveriges viktigaste diabas- och gabbj-oarter. K. Vet. Akad;s Handl. 14 13 [1877]).
I
H
mängd järn, som även upplösts, kan med lätthet frånskiljas. Nitratlösningen indunstas till torrhet och upphettas till en bestämd temperaturgrad, vid vilken aluminiumnitratet, men ej kalcium- och natriumnitraten spaltas. De sistnämnda kunna därför utlösas vid upphettningens slut, medan lerjorden blir kvar såsom oxid. De efter professor II. Go/dschmidts anvisning företagna försöken hade nämligen ådagalagt, att det finnes ett begränsat temperaturintervall, inom vilket en spaltning av aluminiumnitrat i aluminiumoxid och salpetersyra försiggår, utan att samtidigt kalksalpetern och natronsalpetern sönderdelades. Vid denna spaltningsprocess återvinnes nästan all salpetersyran, och densamma erhålles delvis i koncentrerad, alltså i värdefullare form än den ursprungligt använda. De som biprodukter vid processen erhållna lösliga nitraten av kalcium och natrium kunna finna användning som konstgödningsmedel, varvid sålunda även labradorstenens halt av kalk och natron kommer till nytta.
Det föregående utgör ett sammandrag av professor V M. Goldsclimidts intressanta framställning.2 Om processernas detaljer och de ekonomiska beräkningarna hava ännu icke några ingående redogörelser lämnats. Professor G. anser emellertid, att produktionen bör inriktas på samtidig framställning av aluminiumoxid, koncentrerad salpetersyra och nitrat på så sätt, att de relativa mängderna av dessa produkter kunde varieras efter konjunkturförhållandena. Av råämnen, labradorstenen, finnes obegränsad tillgång, av vattenkraft nästan likasa. Rörande det tekniska genomförandet av processerna enligt nu anförda schema synes bland initierade den största optimism göra sig gällande.
Det kan frågas, vilka möjligheter vårt eget land erbjuder för en motsvarande aluminiumindustri. Labradorstenen är en även i Sverige förekommande bergart, ehuruväl den utan tvivel här ej förefinnes i sadana mängder eller inom från kommunikationssynpunkt sa välbelägna trakter som i Norge. Förekomster av labradorsten av samma typer som de norska hava upptäckts i de Lappländska fjällområdena, nämligen i det bekanta stora malmberget Ruotivara norr om Kvikkjokk och i dess omgivningar. Liksom ofta i Norge har ock Ruotivarabergarten — rouiiva riten, som den kallades, innan dess natur blev närmare känd — en nästan snövit färg, och den innehåller enligt en av II. Sanlesson utförd analys 29 % A1203. Även i några andra delar av vara högfjällsomraden har samma bergart blivit iakttagen. Dessa förekomster ligga emellertid allt för avlägset från kommunikationsvägarna, för att något utnyttjande skulle kunna komma i fråga. Inom vårt lands vidsträckta urbergsgrund synes labradorstenen vara mycket sällsynt. Några egentliga massiv av densamma äro åtminstone icke kända.
Det kan förtjäna påpekas, att säkerligen ej all slags s. k. labradorsten lämpar sig till lerjordsframställning enligt de Goldschmidtska metoderna. Bergarten har nämligen ofta undergått en omvandling, s. k. saussuritisering, och vid denna har kalknatronfältspaten sönderfallit under bildning av natronrik fältspat och kalklerjordsmineralet zoisit, vilka båda utgöra gentemot syror mera motståndskraftiga mineralsubstanser än den ursprungliga labradoriten. De vita typerna äro mestadels på detta sätt mer eller mindre omvandlade.
Om ock bergarten labradorsten inom vårt lands mera lätt-
2 Tidskrift for Kemi, n:r 2, 1919.
Källa: Internet Archive ·
