Sida 996
Husbyggnadskonst
84
28 Maj 1919
TEKNISK
förts sådana vården. Dessa äro uträknade med användande av smältbarhetskoefficienter enligt undersökningar av Kellner (maltgrodd och drav) och Wölz. Följande smältbarhetskoefficienter ha använts: korn 85, skumkorn 80, maltgrodd 72, drav (>4, jäst m. m. 83, öl-extrakt 90, alkohol 98. Det synes av tabellen, att omräkningen på smältbar energi i någon mån förskjuter utnyttjandet av kornets energi från biprodukt till huvudprodukt, och detta beror, som av smältbarhctskoef ficienterna framgick, därpå att de i ölet erhållna beståndsdelarna befinna sig i en för kroppen synnerligen lättsmält form, under det beståndselarnas i biprodukterna upptagande av organismen är förbunden med större förlust. Den totala förlusten blir ungefär densamma, vare sig man räknar med total eller smältbar energi, och är som framgår av tabellen c:a 16 %. D. v. s. 84 % av kornets energiinnehåll utnyttjas vid öltillverkningen.
Vilja vi utfinna, hur mycket som utnyttjas för mänsklig näring, måste vi taga hänsyn till, hur stor del av den energi, som utfodras, omsättes i t. ex. kött, och hur stor del härav människan sedan kan direkt tillgodogöra sig. Jag har inga siffror häröver tillgängliga, men att antaga är, att av den i bryggeriernas avfallsprodukter befintliga energien, en större del tillgodogöres som kött, än av det avfall, som i form av kli skulle erhållas, om kornet males till mjöl eller gryn, för att användas till direkt förtäring. Vid kornets användning till människoföda kan nämligen ej mer än c:a 60 % av kalorivärdet av människan direkt tillgodogöras, resten måste passera omvägen genom ko- eller svinmagen. Som fastslaget gäller därför, att visserligen genom kornets användning till direkt förtäring den största delen av energiinnehållet utnyttjäs i form av mänsklig näring, men därefter
TIDSKRIFT
kommer öltillverkningen med ej många % mindre energiutbyte, under det att kornets utfodring har avsevärt större förluster till följd. (Naturligtvis går det ej an att vid dessa uträkningar eliminera det energirika näringsmedlet alkohol och överföra det till avfallsprodukterna, under förevändning att alkohol iir till skada. Denna trånga syn på saken har som bekant ej vunnit vetenskapens stöd.
Sedd från här framhållna synpunkt kommer tillkomsten av våra kristidsdrickor i en annan belysning. I och med att genom öltillverkningen för folknäringen behövlig energi praktiskt taget ej går förlorad, framstår förbudet att tillverka maltdrycker av en maltsyrka, som skulle möjliggöra en smaklig och närande produkt, eller åtminstone motiveringen till detta förbud, som en på bristande kännedom om förhållandena grundad åtgärd. Det skall medgivas, att i tider som de gångna, då svår spannmålsbrist rått, ett reserverande av större kvantitet spannmål till förbrukning utanför ransoneringen ej verkat tilltalande, men detta pekar på ett grundfel i hela ransoner ings-systemet, som ligger däri, att ransoneringen företagits för varje produkt för sig, i stället för att, stödjande på den moderna näringsfysiologien, densamma bort företagas efter kalorier. Ilade ett sådant system utarbetats, skulle den form, i vilken kalorierna tillhandahöllos, vara staten likgiltigt, och var och en skulle ha sitt fria val, att inom honom tilldelat kaloriantal pr vecka, anskaffa detta i form av öl, brännvin, ost eller bröd, och jag är övertygad om, att ölet skulle försvara sin plats i en sådan ransoneringsplan, och att maltdrycksomsättningen skulle visa att de voro många, som ansågo sig må väl av att uttaga sina kalorier i form av öl.
NYTT RÅÄMNE FÖR TEKNISK FRAMSTÄLLNING AV LERJORD OCH ALUMINIUM.
Av professor P. J. Holmquist.
Kristidens bemödanden att finna inhemska råmaterial för upprätthållande av viktiga industrier hava i Norge lett till upptäckten av ett nytt material för tillverkning av aluminium och aluminiumföreningar, vilket synes kcmma att även för framtiden bliva av stor betydelse för detta lands industri samt för aluminiumindustrien överhuvud.
Det ifrågavarande råämnet utgöres av labradors/ev, som bekant en eruptiv bergart, en gabbrovarietet,som nästan uteslutande sammansättes av fältspatarten labradot (labradorit). Detta mineral utgör en isomorf blandning av albit, NaAlSi., ()s(= Ab), och anor/it, CaAljSFOg (= An), i proportionen Abj^Anj till Ab, An8. Den rena albitfältspaten har en lerjordshalt (A1208) av 19,4 %, anortitfältspat 36,6 % och labradoren sålunda en emellan 28,3 — 32,5 % växlande halt av lerjord. Den som bergart förekommande labradorstenen innehåller vanligen omkring 30 70 Al., O... Till jämförelse härmed kan nämnas, att det förnämsta aluminiumråämnet banxit, en genom vittring under tropiska förhållanden uppkommen jordart, huvudsakligen sammansatt av Al.,(OH)(. (Hydrargillit), innehåller 66 — 69 % > kaolin- (H4 Ak, Si^ O^-rika leror omkring 30 % och våra vanliga leror högst något över 20 % Al., 0;i. Kalifältspat (KAlSi;!08), som även mycket varit påtänkt som råmaterial för aluminium- och lerjordframställning i samband med kaliproduktion, innehåller i sin renaste form 18,3 %
ai2o8.
Labradorstenen förekommer såsom mäktiga bergmassiv i Norge, isynnerhet i kustlandet kring Ekersund, i Sogn samt eljest flerstädes på norska västkusten, och tillgångarna anses vara outtömliga. Det sistnämnda har sin stora betydelse för framtiden, alldenstund bauxitförekomsterna, som till följd av sitt bildningssätt äro ytliga, vanligen grundgående bildningar, icke i samma grad som labradorstenen kunna komma att motsvara aluminiumindustriens hastigt stigande behov av råämne. Norges geologer hava länge ägnat labradorstenen ingående studier från vetenskapliga synpunkter, och därför satt man nu inne med en noggrann kännedom om bergartens förekomstsätt, utbredning och sammansättning.
Förtjänsten av att hava påvisat labradorstenens betydelse som aluminiumråämne tillkommer professor M. Goldschmidt vid Kristiania universitet. Professor Goldsclimidt tillkommer även förtjänsten att hava visat, på vad sätt detta råämne, vars relativa svårlöslighet kunde förväntas lägga hinder i vägen för dess utnyttjande, kemisk-tekniskt lämpligen bör behandlas och att hava angivit en metod för dess ekonomiska tillgodogörande.
Sedan länge har man känt till, att mineralen i den s. k. fältspatserien albit-anortit visa en med anortithalten stigande grad av löslighet i mineralsyror. Albiten angripes sålunda ej av syror, anortit sönderdelas däremot fullständigt av saltsyra under avskiljande av geleartad kisel-
Källa: Internet Archive ·
