Ord och Bild: 1894

EN ÖSTERLÄNDSK BESVÄRJELSE OCH VÄSTERLÄNDSK FOLKTRO.

147

till befälhafvare öfver Stanley-Falls-om-rådet. *

Vi öfvergå nu till en redogörelse för hvad som står att läsa på vår tafla. Om dess yttre skick gifva de bifogade teckningarna tillräcklig upplysning. Skifvan är 52 cm. lång och 25 cm. bred; upptill är den prydd med ett 16 cm. långt utskott. Bokstäfvernas form röjer en visserligen klumpig, men ej alldeles oöfvad arabisk hand; de skriffel som finnas äro ej synnerligen anmärkningsvärda.

Genom sina texter visar sig dokumentet — om man får använda detta ord — vara ett slags fridlysningstafla, afsedd att med sin magiska kraft jaga fiender af olika slag på flykten.

Med undantag af första raden är alltsammans hämtadt ur arabernas heliga bok, Koràn. Samma verser som här läsas, eller andra snarlika, träffas icke sällan på allehanda amuletter, som rätttrogna och försiktiga museimän bära på sig till skydd mot denna världens många farligheter.

Det är icke i första rummet mot yttre våld och åverkan, som de heliga koràn-språken skola utgöra ett värn; framför allt vill man i dem hafva ett försvar mot vissa osedda makter, som på demoniskt sätt kunna ingripa i människolifvet, dessa makter må nu uppträda i skepnad af onda andar — araberna säga djinner, genier -— eller gestalta sig som »onda ögon» hos någon person, som missunn-samt betraktar det goda, man råkat fä på sin lott. Efter mohammedanernas tro kunna nämligen onda ögon vara lika för-därfbringande som den grymmaste djinn.

* Huru de politiska förhållandena vidare utvecklat sig, ses af P. Möllers uppsats i Ord och bild 1893, sid. 170—185. —De ofvanstående meddelandena grunda sig på uppgifter af frih. v. Schwerin. Jfr äfven Gleerups skildring i Tre år i Kongo

II. 378 f.

Efter ett litet ej fullt tydligt ord möter oss på taflan först en i de rättrognes mun ganska vanlig åkallan:

Jag söker tillflykt hos Allah mot Schei-tàn, den stenkastade!

Ära den som äras bör! — i en besvärjelseformel har mänsklighetens störste vedersakare berättigadt anspråk på främsta platsen. Scheitàn hos araberna är just densamme som Satan hos oss.

Också de båda namnen äro väsentligen identiska; endast hafva araberna något litet ombildat det hebreiska lånordet, i det att de låtit påverka sig af ett inhemskt uttryck med den analoga betydel-.sen »orm». På Mohammeds tid voro en mängd judar, liksom äfven icke få kristna, bosatta i Arabien, och särskildt hos de förra står profeten i skuld för många af de nya idéer, han predikade bland sina hedniska landsmän. Att han rönt också kristna inflytelser, antydes bland annat af det synonym till ordet Scheitàn, han stundom begagnar. I det arabiska Iblis igenkänner man ej lätt vårt djäfvul; men om man går tillbaka till grekernas dia-bolos och tänker sig mellanformerna dja-blis och (d)jiblis — af hvilka den senare ombildningen följer samma arabiska språklag, som förvandlat ängelen Djabril (Gabriel) till Djibril — så inser man, att klyftan mellan de båda nu så skilda ordformerna är öfverstiglig, om ock en fullt säker brygga ännu ej slagits däröfver.

Det epitet, med hvilket vi funnit Scheitàn här utrustad, »den stenkastade», låter för oss underligt. Det förklaras också af mohammedanerna på skilda sätt.

Somliga anse att ordet åsyftar en arabisk folktro, enligt hvilken djinnerna pläga smyga sig upp till himlen för att lyssna på änglarnas samtal, hvarvid de genast af himmelska väktare jagas tillbaka med slungade eldbloss. Det är dessa bloss eller eldstenar, som vi människor kalla stjärnfall.