Sida 158
En österländsk besvärjelse och västerländsk folktro. Af Esaias Tegnér. Med 4 bilder
148
ESAIAS TEGNÉR.
Andra rättrogna uttolkare föredraga på goda grunder att ställa uttrycket i sammanhang med en ceremoni, som Moham-med upptagit ur sina fäders religion. Vid den årliga pilgrimsfärden till Mecka är det nämligen uråldrig och stadgad plägsed, att hvarje deltagare kastar ett visst antal stenar mot tre i Minadalen utmärkta oheliga platser, af hvilka den förnämsta kallas »Stor-Scheitån». Enligt mu-selmansk tradition sker detta till åminnelse däraf, att Abraham just på detta sätt med stenkastning bortdref frestaren, när denne ville locka honom att ej åtlyda Guds bud om offrandet af Isak — eller fastmer Ismael, ty araberna låta i Abrahams historia gärna sin stamfader Ismael intaga den legitime broderns ställe.
På vår tafla följer därnäst den korta ni:te »suran» (kapitlet) i Koràn. Med efterbildning af originalets till hälften poetiska, till hälften prosaiskt obundna, men gärna litet tillkrånglade, rim-öfverflödande siarstil låter denna sura ungefär så här:
/ Allätis namn, den barmhärtige Förbarmar ens.
Förgås må Abu-lahab! Förgås må hans
hand!
Hans gods och f örvärf ej båte ho7iom ett
gra?id!
Förtärd skall han varda i eldslågors
bra?id.
Hans hustru, törnelastad, hamnar ock
däribland\
ett bastrep får hon då kring sin hals
såsom band.
Citerandet af denna koràntext innebär naturligtvis ur besvärjarens synpunkt en önskan, att samma förbannelse, som den förgrymmade profeten här ljungar mot sin kätterske farbroder Abu-lahab och dennes hustru, också må drabba enhvar, som kunde fördrista sig att skada
någon som ställt sig under skyddstaflans hägn.
Till förklaring af korånstället, hvilket anses tillhöra Mohammeds tidigaste uppenbarelser, torde följande böra anmärkas:
Profeten hade en dag (omkring år 615 e. Kr.) sammankallat sina bekanta till ett berg nära< Mecka. Han höll där för dem sin första egentliga predikan. I tämligen förvirrade ordalag hotade han enhvar, som ej erkände hans gudomliga sändning, med samma undergång, som fordom drabbat Noas, Lots och andra urtida profeters obotfärdiga landsmän. När han slutat sitt förmaningstal (hvilket vi efter fleras mening äga kvar i Koråns 2Ö:e sura, vv. 105—220), reste sig Abu-lahab och kastade, utan ali respekt för sin brorsons profetadöme, en stor sten mot honom, i det han ropade:
»Är det för att höra sådant svammel, som du kallat oss hit? Må du förgås!»
Härpå svarade då Mohammed med den nu anförda skarpa förbannelsen:
»Förgås må Abu-lahab, förgås må hans hand» (handen, med hvilken han kastat stenen) o. s. v.
Den motspänstige farbrodren har i historien fått sitt namn just efter detta koran-ställe. Han hette egentligen Abd-el-Uzza, men blef från denna tid kallad Abu-lahab, »eldslågornas man».
Hvad meningen är med epitetet »törnelastad», som här tillägges Abu-lahabs hustru, är ej fullt klart. Vissa uttolkare, t. ex. Tornberg, förstå stället såsom innebärande en hotelse, att hustrun, när domen kommer, skall med bastrep om halsen nödgas bära fram törnris som bränsle till sin mans och sitt eget helvetesbål.
Andra exegeter, äfven de med stöd hos gamla arabiska korån-kominentatorer, förmena att Abu-lahabs gemål blifvit så kallad på den grund, att hon af elakhet och lust att plåga profeten strött törn-
Källa: Project Runeberg ·
