Sida 159
En österländsk besvärjelse och västerländsk folktro. Af Esaias Tegnér. Med 4 bilder
EN ÖSTERLÄNDSK BESVÄRJELSE OCH VÄSTERLÄNDSK FOLKTRO.
149
ris på någon väg, där hon visste, att han skulle gå fram.
Vår taflas nästa text är likaledes en mycket kort korån-sura, den H2:te, med titeln: »Den rena bekännelsen».
Ehuru detta kapitel i sin arabiska form innehåller endast 15 ord (frånsedt öfverskriften), anses det af sakkunniga museimän väga lika mycket som en tredjedel af hela den heliga boken.
När ängelen Djibrü bragte denna uppenbarelse från himlen, påstås han hafva sagt till profeten, att hvar och en, som med troget hjärta läste denna sura, därigenom rest en oöfverstiglig mur mellan sig och Scheitån.
Det är också från gammal tid denna suras ord, som reciteras af mohammeda-nen i hans lifs högtidligaste ögonblick: det, då han som pilgrim kysser den heliga svarta stenen i Meckas tempel.
Man inser nu tillräckligt, hvarför just denna sura så ofta finnes skrifven på österländska amuletter. Den lyder så:
I AllàKs namn, den barmhärtige For b ar mar ens.
Säg: Han är Gud, allenast han, en Gud, beständigt likadan, själf ofödd, barn ej jödde han, och honom lik är ingen ann.
En särskild anledning, hvarför islams folk sätta denna sura så utomordentligt högt, är att den bestämdare än något annat uttalande af Mohammed proklamerar en trossats, genom hvilken hans anhängare mena sig stå långt öfver alla andra folk: satsen, att det blott gifves en enda Gud, och att denne är Allåh.
Museimannen anser sig ensam vara en verklig monoteist. Judarna äro ingalunda ett engudsfolk, ty de mena, enligt Moham-meds egendomliga påstående (Korån 9:30),
att Ozeir (Esra) är Guds son. Ännu mindre kunna de kristne göra anspråk på att kallas monoteister: de hafva ju den förvända inbillningen att profeten Isa (Jesus) är Guds son, och de gifva dessutom gudomlig dyrkan åt den helige ande, hvilken, i förbigående sagdt, af Mohammed sammanblandas med ängelen Gabriel.
De nyss anförda orden, att den ofödde Guden ej heller själf födt barn, vända sig likväl i första hand kanske mindre mot kristna och judar än mot profetens egna hedniska landsmän.
Utom Allåh, eller kanske till och med framför honom, dyrkade dessa vissa kvinnliga afgudar, som de höllo för Allåh's döttrar. Benämningen på en af dessa döttrar har redan i det föregående mött oss: den ingår i namnet på profetens ve-derdeloman Abd-el- Uzza. Sammansättningen betyder »Uzzas tjänare», liksom Abd-Allah, namnet på Mohammeds fader, betyder »Allåh's tjänare». Det senare namnet vittnar för öfrigt, att Mohammed ej är den förste bland araber, som dyrkat Allåh. Mot påståendet, att Gud skulle äga döttrar, protesterar Mohammed eftertryckligt, och hans argumentation är äkta arabisk:
Skullen I hafva söner, Han döttrar blott?
Så skiften I för visso ej rättvist lott!
Korån 53: 21 f.
Bland araber räknas det som en lycka och heder att hafva söner; värdet af döttrar är mera tvifvelaktigt.
Näst efter kapitlet med »den rena bekännelsen» följer på taflan, likasom i Korån, det H3:de. Med anledning af ett i kapitlets början förekommande ord och på grund af styckets antagna affattning i Medina har det kommit att bära sin också här på taflan återgifna öfverskrift. Kapitlet lyder:
Källa: Project Runeberg ·
