Ord och Bild: 1894

om palmerna.

203

sig en stor mängd åt alla håll i jorden sig utbredande rottrådar, hvilka visserligen äro smala och föga förgrenade men dock genom de starka och talrika bastknippen, hvaraf deras bark är genomdragen, sega och hållfasta. För hvarje ny vegetationsperiod utkomma nya sådana och gifva ännu större stadga. Förhållandet påminner alltså om det sätt, hvarpa Gulliver i Swifts bekanta berättelse af Lilleputerna fasthölls vid marken; det var ej genom några få, kraftiga rep, utan genom en otalig mängd fina trådar.

Hvad åter skydd mot afbrytning, afknäckning, angår, så är detta att söka i palmstammarnes egendomliga byggnad, hvilken är så afvikande från våra vanliga barr- och löfträds, att den finnes framhållen redan i det äldsta botaniska arbete, som vi — fastän blott fragmentariskt — känna, nämligen det af Alexander den stores lärare Aristoteles författade. Alla veta vi ju, att våra vanliga trädstammar i sin midt äga en obetydlig märg, där utomkring ett i flera eller färre årsringar fördeladt och af märgstrålar genomdraget vedlager samt ytterst en mer eller mindre tjock bark. leke så hos palmerna och andra enhjärtblads-växter. Hos dem finnes endast en tunn bark, som omsluter en mängd smala, utan bestämd ordning fortlöpande och hvarandra korsande strängar, hvilka äro liksom sammankittade genom en lösare s. k. grundväfnad. Dessa strängar äro mera tättpackade mot stammens yta och äga en betydlig grad af seghet, därigenom att deras yttre delar, framför allt de mot stammens periferi vända, utgöras af bast. På en tvärgenomskärning af en palmstam visa sig strängarne såsom små, rundade, utan ordning om hvarandra strödda fläckar. Naturligt är, att hos olika arter dessa strängars antal och seghet, liksom ock grundväfnadens myckenhet kan vara högst betydligt olika,

och att därigenom stammens konsistens kan vara mycket växlande, nämligen från mycket lös, isynnerhet i midten, till nästan stenhård; de hårdaste hittills funna trädslag torde vara vissa palmers. Men vare sig det ena eller det andra är förhållandet, så äga de vanligen smärta stammarne en förunderligt seg motståndskraft, äfven om de ej af orkaner kunna böjas i sådana bågar, att deras öfre delar blifva nästan parallela med marken — såsom vid afbildningen af tropiska orkaner plägar, ehuru oriktigt, framställas. Lättast kunna vi uppfatta förhållandet, om vi erinra oss en rotting, ty denna är i själfva verket en palmstam: denna upplöses, då den kiselrika öfverhuden och grundväfnaden genom flitigt begagnande blifvit förstörda, i en mängd sega strängar. Det skulle i sanning vara en orkan utan like, som förmådde att blåsa af äfven den smalaste rotting.

I samband med nu påpekade egendomlighet i stammens byggnad må äfven en annan framhållas. Väl bekant är, att hos våra träd mellan ved och bark finnes ett tunnt, om våren mycket saftrikt lager, den s. k. safven, och att detta utgör den bildningshärd, hvari hvarje år ett nytt vedlager, en s. k. årsring, och ny bark bildas. Härigenom tilltaga dessa stammar för hvarje år, under hela sin lifstid, i tjocklek. leke så hos palmerna. Här saknas saf-lagret, nya årsringar kunna därför ej bildas och, om det än är oriktigt, att — såsom vanligen påstås — palmernas stammar ej kunna tilltaga i tjocklek, sedan de en gång bildats, så är dock denna tillväxt dels relativt obetydlig, dels begränsad till en kortare tid, dels ej förorsakad genom bildning af nya lager, utan genom grundväfnadens och strängarnes svällning eller utvidgning. Bildningshärden för nya stamdelar finnes endast i stamspetsen; en äldre palmstam kan därför förliknas vid skifvor