Ord och Bild: 1894

19B

th. m. fries.

frömjöl (af, tall hvilket genom sin egendomliga- form lätt kan under mikroskopet igenkännas) anträffats i vattensamlingar på Novaja Semlja, och för att komma dit, har det måst flyga ej blott öfver hafvet, utan äfven öfver den vida, trädlösa tundra-sträckan längs Ishafs-kusten. Uppenbart är emellertid, att under en sådan vindtransport hufvudmassan af frömjölet aldrig framkommer till sin bestämmelseort, pistillernas märken.

Förekomsten hos samma palmart af tvenne slag blomställningar, af hvilka det ena aldrig sätter frukt, är ett förhållande, som ej gärna kunnat undgå den stora allmänheten, isynnerhet då detta äger rum hos arter, hvilka sedan urminnes tider varit föremål för människans uppmärksamhet och omvårdnad. Också omtalar redan den gamle häfdatecknaren Herodotus, att babylonierna af daddel-palmen odlade endast fruktsättande (hon-) träd, men att de under dessas blomningstid i dem upphängde från vildmarken hämtade ruskor af hanblommor, emedan erfarenheten lärt dem, att annars ingen daddelskörd • vore att förvänta. Äfven Plinius kände och beskref detta förhållande, men säger sig ej våga afgöra, huruvida honträden blifva fruktbärande genom blotta åsynen af hanträden eller genom den doft eller det stoft, som dessa utsända. Men, säger han, »blifva hanträden fällda, stå honträden kvar såsom ofruktsamma änkor; till den grad härskar hos dessa träd kärleken». Att kännedomen härom varit än vidare spridd, kan man sluta sig till af gammalegyptiska afbildningar af krigsscener: de inbrytande fiendernas första tilltag var att nedhugga daddelpalmens hanträd, hvarigenom hungersnöd åstadkoms, äfven om de i själfva verket dyrbarare honträden skonades. »Intet nytt sker under solen»; något liknande timade 1800 under Napoleons egyptiska fälttåg.

Väl nedhöggos ej då daddelträden, men däremot hindrades infödingarne att efter fäderneärfd sed från öknen hämta han-blomruskor till sina odlade honträd, och följden häraf blef en den kännbaraste förlust, nämligen felslagning af årets hela daddelskörd.

Af det sagda framgår alltså tydligt, att, hvad dessa växter beträffar, kännedomen om blommornas olika kön är urgammal samt var vida spridd åtminstone några tusen år fore den tid, då botanisterna först började tänka och tala härom. Då detta först skedde, då Came-rarius, Vaillant, Linné m. fl. i slutet af 16- och början af 17-hundratalet, uppträdde såsom kämpar för denna då nya lära, hämtade de ock ett af de kraftigaste stöden för hennes sanning från den beträffande palmträden vunna erfarenheten. Under stridens fortgång lämnade dessa växter nya och kraftiga bevis, och särskildt framhölls härvid, huru ett honexemplar af den europeiska dvärgpalmen väl många gånger blommat i Berlins botaniska trädgård, men aldrig satt frukt, förrän med posten frömjöl erhållits från ett i Carlsruhe samtidigt blommande hanexemplar af samma växt. Den tiden gick posten ej synnerligen fort, så att detta frömjöl säkerligen var flera dagar gammalt, innan det kunde användas, men det hade ej därför blifvit odugligt. Ännu längre kan dock sådant bibehålla sin lifskraft. Såsom bevis härpå plägar man bland annat anföra, att under långvarig belägring af en persisk stad dess innevånare gjorde de inom densamma odlade daddelträden fruktbärande med tillhjälp af årsgammalt frömjöl, som på förhand insamlats och i glaskärl förvarats.

Slutligen böra vi nämna några ord om palmernas frukter, men jag inskränker mig härvid till att blott framhålla, att de till storlek, form, byggnad, konsistens m. m. hos olika arter förete myc-