Sida 38
Ivan Turgenjevs moder. Några minnen från Turgenjevs barndomshem. Af Alfred Jensen. Med 3 bilder
arfskiftet, utan först vid afresan lämnade hon honom ett hopviket dokument: »här skall du finna hvad jag ansett nödigt». Vagnen rullade i väg, och Nikolai skyndade förtjust in till sin fru. Men då dokumentet öppnades, befanns det vara blott ett tomt pappersark!
Nikolai måste för tjänstgöringen flytta till Petersburg, där han hade det så knappt, att hustrun måste gifva pianolektioner. Först år 1850 lät modern höra af sig; hon lät nämligen genom en kurir kalla Nikolai till sig, men då han kom och ändtligen fick »audiens», gaf hon honom endast det vanvettiga besked, att hon skulle skicka en kista till Petersburg: om han i den fann en helgonbild, betydde det att hon gåfve sin moderliga välsignelse. Nikolai återvände den långa vägen och fick verkligen mottaga en kista med en helgonbild i. Glad återvände han till Spasskoje, men då var modern redan döende och sanslös.....
Då hennes förhoppningar om ett lysande parti för den äldste sonen gått om intet, byggde hon så mycket mer på sin andre son Ivan, men här kom hennes fåfänga ännu mer på skam. Mot Ivan hade hon en viss försynthet och hon lät honom efter eget val studera både i Moskva, Petersburg och Berlin. Men Ivans konstnärliga natur behagade henne icke, och då han redan genom sin första jägarberättelse »Horj och Kalinitch» [1847] vunnit ett berömdt namn, utbrast hon: »Hvad har nu all min uppfostran tjänat till?!». Icke mindre förgrymmad blef hon öfver att Ivan år 1843 gjorde en intim bekantskap med spanjorskan Pauline Garcia (gift med den franske skriftställaren Viardot), hvilken i den unge förförfattaren fann »en ung storrysk possessionat, god skytt, treflig umgängeskarl och dålig poet» (T. började nämligen sin litterära bana med rimmade försök i Byrons stil). Modern kunde emellertid ej låta bli att höra den utmärkta sångerskan och skådespelerskan och måste då gifva det erkännandet: »Bra sjunger hon ändå, den där zigenerskan!»
Under ferierna vistades Ivan Turgenjev på Spasskoje, där lifvet under hans moders järnspira gaf honom rikligt stoff till »En jägares anteckningar» och lärde honom inse lifegenskapens förbannelse. Hans närmaste kamrat var en kammartjänare Porfiri Petrovitsch Kondraschev, hvilken äfven följde sin herre till Berlin. En gång, då modern inträdde i Ivans rum, öfverraskade hon Porfiri, hvilken under förtrolig lek kastade en kudde mot Ivan Turgenjev. Modern vardt förfärligt uppbragt öfver detta subordinationsbrott, och trots alla Ivans förböner befallde hon »Benkendorf» att ge Porfiri stryk, hvilket ock skedde. — Denne Porfiri hvilken fick följa med sin herre på föreläsningarna i Berlin, vardt sedan tandläkare och fältskär och dog för några år sedan i Mtsensk med rang, heder och värdighet af doctor medicinæ.
Men för den högfärdsgalna Varvara Petrovna återstod en fruktansvärd förödmjukelse. Ivan hade hos sin farbror Petr Nikolajevitsch i Moskva träffat en ung kammarpiga »Fediska» (Avdotja Jermolajevna), hvilken han enligt dåtida rättsbegrepp helt enkelt köpte af sin unga kusin för 700 rubel — ett ovanligt högt pris, enär man under denna »patriarkaliska» tid kunde få en sådan vara för 25—50 rubel! Ivan tog henne med sig till Spasskoje utan att modern visste något därom. Frukten af denna förbindelse, som ej hade lång varaktighet, sedan »Fediska» omöjligt kunnat tillägna sig läsekonstens hemlighet, blef en dotter, hvars likhet med fadern var så i ögonen fallande, att hemligheten snart blef röjd i byn och äfven trängde till moderns öron. Denna sorgepost, hvarpå hon fick bekräftelse från
Källa: Project Runeberg ·
