Sida 37
Ivan Turgenjevs moder. Några minnen från Turgenjevs barndomshem. Af Alfred Jensen. Med 3 bilder
inga gränser, och hon såg i dem icke mänskliga varelser. Då hon vid ett besök i en af sina byar stördes i sin sömn af en sorlande källa, befallde hon utan vidare, att den skulle igenfyllas, ehuru den utgjorde böndernas enda vattentillgång..... Då en stanovoj (bylänsman) en gång uppsökte henne i ett tjänsteärende, lät hon honom få företräde medan hon låg i badet, och då stanovojen föredrog att vänta, skrek hon: »Kom bara! Behöfver jag genera mig för dig? Är du karl du?...» Hennes favoritnöje bestod i att på ett bestämdt klockslag mata fåglar, och då hon en gång såg, huru en pojke skrämde bort några kråkor, som också flugit till för att få några smulor, blef hon så förtjust öfver denna hjärtlöshet att hon — gaf honom friheten.
Men icke alla episoder voro så harmlösa. Hennes förvaltare, öfverste Bakunin, trädde en gång oanmäld in till henne, då hon var vid dåligt lynne, och förkunnade med andan i halsen, att en af hennes byar brann. Då han ej fick något svar, upprepade han sina ord två gånger, men då rusade hon fram, gaf honom en örfil och skrek: »Hur vågar ni störa mig utan att anmäla er? Vet ni inte, hvem jag är? Vet ni inte att jag varit i Paris?»...
Då koleran gick i Ryssland på 30-talet, lät hon göra sig en bärstol med glasväggar for att under sina promenader kunna se omkring sig utan att komma i beröring med de smittofrön, som ansågos »ligga i luften». Hon blef så förtjust öfver denna ’venetianska’ uppfinning, att hon lönade snickaren med guld. Olyckligtvis råkade en bonde vid åsynen af detta underliga föremål tro, att det var en helgonbild som fördes omkring, hvarför han med pannan mot jorden kastade åt henne en kopparslant såsom ljuspengar. Hon blef nu så uppbragt öfver detta misstag, att hon brände upp den dyrbara pjesen och dömde den stackars snickaren till tvångsarbete.
Ännu grymmare var hon mot sin sekreterare Feodor Lobanov, hvilken hon — för att tillfredsställa en ögonblicklig nyck — befallde att gifta sig med kammarjungfrun Agata. Men barn ville hon ej veta af, utan Agatas barn inhystes lönligt i en liten paviljong. Men vid en resa till Moskva uppdagades denna list, ty Agata hade ej haft hjärta att lämna de små kvar i Spasskoje. Agata misshandlades af den ursinniga husmodern, och Feodor förvisades därför att han lugnt brutit sönder piskan, hvarmed hon ville slå honom. Men barnen blefvo fortfarande i hemlighet omhändertagna af det medlidsamma tjänstefolket.
Då herregården till större delen brann ner år 1839, hade en tysk tjänarinna vid namn Anna Schwartz med fara för sitt eget lif räddat ett skrin, innehållande 30,000 rubel. Varvara Petrovna blef så rörd af detta mod, att hon gaf den unga vackra tyskan en bättre plats i huset. Den äldre sonen Nikolai, hvilken var fänrik vid gardesartilleriet, fattade tycke för den fattiga sällskapsdamen; trots modrens förbannelser gifte han sig med henne och flyttade till det lilla fädernegodset Turgenjevo ett par svenska mil därifrån. Efter det första barnets födelse hoppades han, att moderns hårda hjärta veknat, och att han skulle få ut sin arfslott efter fadern. Hon lofvade verkligen att komma till Turgenjevo en söndag. Då hennes vagn blef synlig vid horisonten, ringdes det i klockorna, och alla byns flickor kommo henne till mötes, spände hästarne från åkdonet och drogo henne så in till byn. Under det flyktiga besöket hos sonen efter gudstjänsten (hon steg dock aldrig in öfver hans tröskel, ehuru hennes svärdotter ännu var sängliggande!) talade hon ej alls om
Källa: Project Runeberg ·
