Ord och Bild: 1894

52

RICHARD MELANDER.

afsikter, underhöllo en illa skött, ojämn bas. Och så de förhatliga mellanstäm-morna, af Nicke benämda »knot» och »svida,» den förre af en mindre flugas storlek, snabbt kilande fram på händer, hals och ansikte och törstande efter blod, den senare liten som ett synålsöga, hvit-vingad och enkom skapad att bita sig in i hudens porer, där den framkallar just den svidande känsla, som på det karakteristiska folkspråket förskaffat den onde anden hans namn.

Ja, här gällde att hellre fly än illa fäkta, och vi lämnade stället med ali den fart, som Vælring med sina klam-pande skor förmådde framtvinga.

Vi hade skilts från Nicke, Vælring och landsvägen och traskade med bäraren »Tjårre» i teten framåt den spån-gade stigen genom skogen från Lappsele vid Vindelälfven till Koppsele vid Malån. Vi voro nu fyra, ty pastorn hade kommit till och skulle hem samma väg som vi.

Att gå i bandskor, skurna efter lappsk modell, på stadigt lagda spänger är som att gå på ett golf i mjuka filtskor. Det fina ängshöet i skon skyddar foten, om det är med sakkunnighet instoppadt, för det annars plågsamma trycket af stenar och trädrötter. Härtill kommer att en väl sydd bandsko är absolut vattentät, och detta i synnerhet då den blifvit väl blött utanpå genom trampande på våtmyr. Den som, trotsande alla föreställningar och råd, försökt sig på att en enda dag vandra öfver Lappmarkens vattendränkta mark i stöflar af »sydländskt» snitt, har nog därunder fått sig en läxa, som förskaffar bandskorna deras fulla erkännande som den bästa af ali fotbeklädnad.

»Om vi nu ha tur,» sade plötsligt

Tjårre och pekade bort åt en fin rök, som syntes bland träden, »så få vi se en tjärdal.»

Och vi hade tur. Vägen förde oss fram till rökens källa. Det osade brändt redan på afstånd, och snart sågo vi små glimmande punkter i någonting, som liknade en omhvälfd pudding af jättedimensioner. Det var tjärdalen. En tratt af timmer, med spetsen nedåt och tjugo till tjugofem fots största diameter, var uppförd på en mera öppen plats. Och i tratten brann »en invärtes förtärande eld» utan låga, glödande het och täckt af ett tjockt lager aska, soin här och där lät den inre glöden lysa fram. Det var tjär-veden, som lämnade sin tribut i de tunnor, som en efter annan lades under den ränna, hvilken ledde från trattens piphål. Nu skördades frukten af många, många höst- och vinterdagars hårda slit. Det är ett tungt arbete att hopsamla ända till hundra famnar tjärved från tallstubbar och vindfällen. Hopsamlandet sker på hösten, innan snön fallit djup. När så de kalla dagarna i januari kommit, skall tjärveden klyfvas till behörig litenhet. Det sker med en väldig yxa samt kilar och i svårare fall med krut. Lappbonden eller nybyggaren kan då arbeta ensam ute i skogen, ofta nog i ända till fyrtio graders kyla, från första dagbräckningen till sena aftonen. Svetten lackar, men den goda ylletröjan skyddar honom för förkylning. Har han långt till stugan, kryper han in i sin lilla provisoriska koja, där elden flammar, sjunger en visa för att hålla humöret uppe och somnar ovaggad vid stjärnornas bleka ljus eller det flammande norrskenet, med hundskinnspelsen dragen öfver de trötta lemmarna. Och så fortgår det dag från dag, tills den sista stubben klufvits. När sedan den varma årstiden inträdt och veden är väl torr, gäller det att vara god väderleksspåman, ty nu skal! man