Ord och Bild: 1894

EN SOMMARDAG 1 LAPPMARKEN.

53

passa på att få veden »nedburen» i tjärdalen och bränd, utan att regn eller blåst komma störande, kanske förstörande emellan. Allt måste ske så hastigt som möjligt. Grannarna hjälpa till, och det är lif, lust och glädje i arbetet. Brännvinskuttingen har följt med. Då ali ved är nedburen och hoptrafvad i tratten till ett half klot, tages »klubbaresupen» öfver lag, och så inklubbas alla ojämnheter på haifklotets yta, hvarefter det hela täckes med torf. När allt är färdigt, tages »tän-daresupen». Brännmästaren måste väl förstå sin sak, ty på tändningen kan det bero, huruvida några tunnor tjära skola gå förlorade eller icke. Elden ansättes hastigt rundt haifklotets eller »kullens» nedre rand och får sedan sköta sig själf, öfvervakad af ett par man, som tillse, att icke låga springer fram på något ställe. Veden skall smältas af hettan, icke förtäras som i en brasa. Inträffar blåst, kan förbränningen gä för fort. Regn har motsatt verkan. I båda fallen minskas behållningen. Två till tre dagar åtgå för utbränningen, och härunder måste männen passa på dag och natt, af-lösande hvarandra och turvis njutande en stunds sömn. Går allt väl, kunna efter bränningens slut femtio tunnor ligga fullrunna i rader bredvid dalen för att sedan, då det blifvit före, forslas ned till landsvägen. Nettobehållningen, växlande efter priset på tjärtunnan och afståndet till afsättningsorten, kan gå upp till fem à sex kronor tunnan, kanske något högre emellanåt, ofta lägre.

Julisolen var het, och vid tjärdalen var det ännu hetare. En af karlarne gick oupphörligt rundtom kullen och jämnade torfaskan, så att icke någon låga fick slå fram. Den andre låg några alnar från den heta eldshärden med ansiktet mot marken och sof. Den oundgängliga kaffepannan stöd bredvid och putt-lade. Tjäran rann, klar och brunglän-

sande, ned för rännan, och det hela lofvade god behållning.

»Nu rasta vi här en stund,»'föreslog pastorn. Och så slogo vi oss ned ett stycke från hettan och togo fram smörgåsarna. Barrskogens doft ångade om oss, myggorna höllo sig jämförelsevis lugna, trasten sjöng i en topp helt nära, och vi njöto i fulla drag af allt det behag, som en hvilstund i nordanskog kan skänka.

Piporna tändes, ty vi hade tid att bestå oss en stunds siesta.

»Vill ni höra en liten historia från fjällen?» frågade plötsligt pastorn.

»Ja visst! Ett äfventyr kanske?»

»Ahnej — men en liten kulturbild måhända. Och vill du skrifva opp den, sä gärna för mig. — Jag bodde då i Tärna, det härliga Tärna uppe bland fjällen, som jag aldrig kan glömma och alltid längtar att återse. En dag vid midsommartiden fick jag ett sockenbud. Det var lappen Gorick, -Jon Jonsson Go-rick hette han för resten, som kom till mig och lät förstå, att grannhustrun var illa sjuk och önskade tala med mig. Ja, matsäcken lagades i ordning, och så knallade vi oss väg. Gubben Gorick bodde i Skalmodal, vid norska gränsen, fyra, fem mil sydväst från Tärna. Fjällvandringen var särdeles angenäm, luften hög och ren, och den brokigaste flora tjusade ögat. Gorick, väl sina sextio år gammal, gick spänstigt och lifligt som alla lappar, och jag hade fullt göra att följa honom. Vid det vackra Björkvattnet rastade vi, och kaffepannan sattes på. Aldrig smakar kaffekoppen bättre, än när man gått en mil eller två öfver fjällen och får slå sig ned vid en sval sjö. Får man då till på köpet kaffet serveradt på lappvis, d. v. s. utan grädde och socker men med renost i bottnen, har man intet mera att önska.

Så skulle vi då öfver sjön. Båten