Ord och Bild: 1894

54

RICHARD MELANDER.

var 'grissen', som man säger här, och tog in vatten som ett såll. Vi stoppade klutar och papperslappar i springorna, men det förslog litet. Sist kom smörasken fram, och det feta Tärnasmöret fick göra nödfallstjänst som beck.

'Det här ä' en märklig sjö', sade lappen, då vi rodde öfver.

'Har det händt något då?' frågade

jag-

'Händt! ja här har händt mycket, ska' pastorn veta!

Ja, att det är ett gammalt offerställe på norra stranden, det vet jag.'

Det är väl ingenting särskildt', menade Gorick och säg vigtig ut, 'men Vi-tran har hållit till där i Rutjufjället — och för resten — — JaJa> det där ä' ju gammaldags prat, säger man, men — men —•'

Vitran var ett troll, som du nog har hört, en skön jungfru, som aldrig vågade visa folk ryggsidan, och som lockade människorna in i berget för att i bästa fall åter släppa ut dem halfvridna. Att tron på trollet ännu satt i gubben, märkte jag nog, och för öfrigt finns det väl ännu mer än en gammal lapp, som har svårt att frigöra sig från den tron.

'Och så var det för länge, länge sedan,' fortfor Gorick, 'en rik, ja en riktigt rik lapp, som bodde här — just där pastorn ser renoxen, som står och tittar på oss — och han hade två hustrur. En dag var lappen ute och fiskade och hade ena hustrun med i båten. Hur det nu gick till, vet inte jag, men båten la' sej på sida, och lappen drunknade och hon med. Det såg den andra hustrun oppe från fjället. Och hon blef så till sej, att hon tvärsprang ner i sjön — och nu ligger di alla tre här på bottnen. —-Usch, det har händt mycket på Björkvattnet, som ingen har reda på!'

»Det led mot kvällen, när vi togo land för att knoga på vidare. Men det

var, som sagdt, vid midsommar, och vi hade dagsljusa natten för oss. Myggen voro efter oss, men gubbens beckolje-flaska anlitades flitigt, och jag njöt af den uppfriskande promenaden utefter en god fjällväg. Gorick hade emellertid saktat af litet, och det märktes tydligt, att han började tröttna, hvilket en lapp annars sällan gör. Och när vi hunnit upp på ett fjäll, som heter Virisvare, stannade gubben helt tvärt, slängde bördan från sig och somnade på fläcken. Jag lät honom sofva och samlade under tiden ihop litet videris, så att jag kunde fä en eld, och satte så på kaffepannan igen. Doftet från kaffet spelade honom om näsan, så att han vaknade. Vi drucko en kopp, men det fanns ännu en del kvar i pannan. Då började gubben kläda af sig, så att öfverkroppen blef naken. Och så tvättade han bröst, hals och armar med kaffe.

'Finns det kanhända litet renfeta i säcken?' frågade han.

Ja, några köttben med fett på framletades. Och så gnodde gubben in fettet där han nyss tvättat sig. Om nu detta hjälpte eller det var luren som kryat upp honom, kan jag inte säga, men marschen fortsattes omedelbart, och vi hunno-fram till en mil eller litet mindre nära Skalmodal, då det åter var alldeles slut med gubben. Hur jag nu bar mig åt, fick jag honom emellertid till sist ända fram till byn sent på natten, då det ännu var så ljust som midt på dagen. Skönt smakade det att sofva efter de fyra, fem milen.

Gumman, som jag skulle tala med, var i det tillstånd, att där var ingenting att göra. Men så blef det desto mera talande med Goricks egen gumma. Hon hade svåra anklagelser mot mannen. Han var helt enkelt besatt af djäfvulen, påstod hon. Och som bevis anfördes, att han haft så fasligt mycket ondt att varna