Ord och Bild: 1894

BYGGNADSPLANER A HELGEANDSHOLMEN. , I 3 I

att på norra och södra sidorna om byggnaderna skulle reserveras strandgator med den minsta bredd, byggnadsstadgan för rikets städer medgifver, och att det skulle stanna vid en visserligen högst betydlig fyllning åt väster och sydväst. Nu nödgas man, såsom planritningen öfver byggnadsplatserna å sid. 128 utvisar, för att genomföra sitt beslut, lägga den höga byggnaden ett godt stycke längre österut och därigenom ännu mera bortskymma den monumentala byggnad, som riksdagen ur flera synpunkter, ej minst grannlagen-hetens, borde låta sig angeläget vara att icke med sitt palats betaga något af den skönhet, som det dominerande läget är ägnadt att så väsentligen höja. Strandgatorna skola af-knappas till 20 fot, och åt fyllningarna måste, för att det hela skall kunna gå något så när ihop, gifvas ännu mera afskräckande dimensioner, såsom läsaren kan inhämta af de å planritningen å sid. 129 utlagda strandlinjerna. Ej ens öfver hela den mark, på hvilken man skall bygga, och det vatten, i hvilket man måste fylla, ägde riksdagen den rådighet, som behöfdes. Visserligen har den, som fått riksdagens ombuds uppdrag att utreda dessa frågor, trott sig kunna bevisa, att Gamla Norrbrogatan, denna uråldriga trafikled, kan utan vidare när som hälst igenläggas, och att den rådighet öfver Norrström, som för mer än 200 år sedan genom kunglig donation till-lades staden mot vissa skyldigheter och därmed följande ansvar gentemot de många, hvilkas ekonomiska intressen äro i hög grad beroende på beskaffenheten af Mälarens utlopp, är af noll och intet värde, så att staten kan när som hälst för sina ändamål sätta sig i besittning af strömmen; men mot dessa oväntade påståenden står en bevisning, på hvilken afseende måste fästas, och, hvad vattenförhållandena angår, redan blifvit fäst. Att staden i ena och andra afseendet har viktiga intressen att bevaka, innebär naturligtvis icke, att kommunens myndigheter, såsom i strids-ifvern tidt och ofta af stadens vedersakare påståtts, hafva för afsigt att hindra riksdagens byggnadsföretag, därest beslutet om dem fastslås. Det ohemula i detta påstående är uppenbart för den, som besinnar, att stadsfullmäktiges vägran år 1878 att underkasta staden några nya uppoffringar för holmens bebyggande med riksdagshus med eller utan riksbank såsom annex innebär en, om än tyst, dock tydlig förklaring, att kommunen ej kommer att begagna den makt, den kunde hafva

att omöjliggöra byggnadsföretaget. Säkerligen har det icke ett enda ögonblick fallit någon medlem af kommunalstyrelsen eller dess delegationer in att söka sätta en svag kommuns veto mot den mäktiga riksdagens byggnadsplaner. Men detta är ett; ett annat är att kommunens målsmän måste göra gällande sin rätt att, innan riksdagens ombud tillägna sig mark, som är i stadens besittning, få tillfälle att framställa sina villkor för afträ-dandet.

Det torde numera vara ganska allmänt erkändt, att det ej var ett lyckligt grepp, då verkställigheten af besluten om de stora byggnaderna lades i händerna på de riksdagens delegationer, som valts med hänsyn till helt andra egenskaper än dem, som fordras för utförande af ett sådant uppdrag. Man kan icke rimligtvis begära, att hos dem skola finnas tillräckliga insikter och kunskaper i frågan och den kännedom om och det sinne för omsorgsfullt iakttagande af laga former i byggnadsärenden, som utmärka de regeringen underlydande ämbetsverk, åt hvilka sådana ärenden äro anförtrodda. Det är därför förklarligt, att riksdagens ombud med bästa vilja ej förmått att utföra det dem lämnade uppdrag med den omsikt, enhet och kraft, som fordrats. Fullmäktige hafva måst för att böta på denna brist anlita sakkunnige utom sin krets att jämte ombud från dem närmast taga verk- . ställigheten om hand, något som icke bidragit att befordra ett följdriktigt tillvägagående. leke hade det, för att välja ett exempel, kunnat inträffa, om öfverintendentsämbetet hade fått befattning med bygget, att ämbetets chef, såsom han gjort och kunnat göra, då han blott varit tillkallad sakkunnig medlem af byggnadskommittén, dragit sig tillbaka, när hans åsikter ej vunnit gehör, och åt andra krafter öfverlåtit att genomföra ett företag, i hvars tillkomst och första planläggning han tagit så liflig del. Så länge han var medlem af kommittén, trodde man, att hufvudbyggnaden kunde hållas inom de före-speglade gränserna. När detta visade sig ogörligt, måste andra sakkunnige anlitas. Förbigåendet af det byggnadskunniga ämbetsverket är så mycket märkligare, som ett annat förfarande utgjorde en bland förutsättningarna för konungens 1888 års riksdag del-gifna förnyade erbjudande att upplåta sina enskilda egendomar å holmen. Oaktadt riksdagen såväl i denna punkt som i fråga om uppförande af två hus i stället för ett och