Ord och Bild: 1894

132

MORITZ RUBENSSON.

byggnadsplanens pröfning af kungl. maj:t af-vek från de förbehåll i detta hänseende, under hvilka konungens gåfva var utlofvad, och ej ens någon anhållan från riksdagens sida gjordes, att dessa förbehåll skulle få förfalla, förklarade konungen med ett tillmötesgående, som knappast synes hafva kommit i betraktande, åtminstone icke lyckats förekomma ytterligare inkräktningar på det fria utrymmet framför slottet, att han utan ersättning skulle till statsverket öfverlåta sina fastigheter, så snart det nya hofstallet uppförts i enlighet med riksdagens beslut.

Under den tid, som förflöt innan ny eskissritning hunnit utarbetas efter en misslyckad pristäflan, utbildade sig en ganska stark opinion om omöjligheten att på ett tillfredsställande sätt genomföra riksdagens beslut. Det var sannolikt under påtryckning af denna opinion, som kommittén fann sig böra »från fullt opartiskt håll» inhämta sakkunnigt yttrande. Att kommittén icke därvid uppmanade den sakkunnige att yttra sig om byggnadsplatsens lämplighet för ändamålet, finner sin naturliga förklaring i ordalydelsen af riksdagens uppdrag till fullmäktige. Så mycket mera betecknande är det, att den tillkallade sakkunnige, etatsrådet Meldahl, på ett ganska tydligt sätt indirekt lät förstå, att valet af byggnadsplats ej var lyckligt, t. ex. genom det yttrandet att, medan man med den bästa vilja icke kan betaga (ødelægge) slottsfasaden dess öfverväldigande storhet, enär den komme att göra sig gällande, äfven om den blott skymtades bakom träden, å andra sidan det nya riksdagshuset, om det lades så nära slottet och på det ställe, som föreslagits, kunde själft komma att lida af slottets storhet, hvilken disharmoni åter komme att medelbart verka tillbaka på slottet, så att bildens helverkan går förlorad (Helheden øde-lægges). Således jämte Nicodemus Tessin och Scholander en ny auktoritet, som låtit förstå, att slottets norra fasad ej bör få till någon del bortskymmas af en hög byggnad. Att denne mans anvisning, oaktadt han af kommittén själf benämnts opartisk, så långt ifrån beaktats, att man tvärtom genom ytterligare jämkningar i riksdagshusets läge och andra anordningar äfventyrat att än mera betaga slottsfasaden dess öfverväldigande storhet, förtjänar antecknas såsom ett bidrag till Helgeandsholmens pinohistoria.

Då riksdagens fullmäktige tre och ett halft år efter riksdagsbeslutet började klar-

göra sin ställning till strömfrågan, skedde det på ett sätt, som icke kan anses hafva varit särdeles lyckadt. I stället för att följa den anvisning, hithörande författning gifver åt den, som vill förändra ett vattendrags djup och läge i de fall, då sådant är lagligen medgif-vet, vände riksdagens ombud sig till stadsfullmäktige med en skrifvelse, i hvilken de, med öfverlämnande af ett upprättadt förslag till reglering af Helgeandsholmens stränder, framställde till stadsfullmäktige den märkliga begäran, att desse måtte gifva tillkänna »de önskningar, stadsfullmäktige kunna vilja i saken framställa»! Detta var det hela. Ej ett ord om författningen eller ens en antydan, att staden kunde hafva några rättigheter i Norrström att bevaka eller några på dessa grundade skyldigheter gentemot strand-ägarne vid Mälaren och andra, hvilkas intressen beröras af utloppets form. Stadsfullmäktiges svar kunde icke blifva mer än ett. Långt ifrån att söka lägga några hinder i vägen för den tilltänkta regleringen, fäste kommunalstyrelsen riksgälds- och bankofullmäktiges uppmärksamhet därpå, att det i lag anvisade förfarandet var den enda utväg, som kunde anlitas för att vinna det åsyftade målet, hvadan staden icke för tillfället ville ingå i pröfning af regleringsfrågan eller framställa något önskningsmål i denna. Sedan detta svar ingått, är saken i laga ordning anhän-giggjord, men ännu finnes icke något definitivt regleringsförslag, hvaröfver de intresserade kunna yttra sig.

Efter etatsrådet Meldahls för den, som förstår att läsa mellan raderna, väl begripliga förkastelsedom öfver 1888 års byggnadsbeslut fick opinionen mot de båda byggnadernas uppförande stark vind i seglen och gaf sig uttryck i två motioner vid 1891 års riksdag, den ena, väckt i Första kammaren, om endast riksdagshusets och den andra i med-kammaren om blott riksbankens förläggande på holmen. Båda motionärerna föreslogo tillika, att akademien för de fria konsterna skulle höras öfver byggnadernas lämplighet för platsen. Motionerna lyckades dock icke tillvinna sig bifall i någondera kammaren.

Då riksdagshuskommitténs byggnadskunnige ledamot utträdde ur kommittén därför, att han icke ville lämna sin medverkan till riksdagshusets framflyttning inemot 20 fot öster om den först förespeglade linien från slottets västligaste punkt, blef det nödvändigt att finna ett annat stöd för denna åt-