Ord och Bild: 1894

19B

th. m. fries.

Naturligtvis äro ej alla palmarter i ekonomiskt afseende lika viktiga, utan fastmer är det endast ett fåtal bland dem, som spelar en mera betydande rol. Af dessa må här trenne särskildt framhållas och jämte dem ett par andra, som af andra anledningar förtjäna en särskild uppmärksamhet.

Först må vi då nämna Borassus fla-belliformis, känd under många namn, såsom lontar, deleb, Palmyra-palm samt ostindisk vin-, toddy- eller solfjäderpalm. Vidsträckt är dess utbredningsområde, från Senegambien genom det tropiska Afrika och ända bort till Ceylon, Ostindien och Sundaöarne. Det är dock i Ostindien, som densamma — både vild och odlad -— har sitt hufvudkvarter, hvarför han ock plägar betecknas såsom hinduernas palm par préférence. Ståtligt är hans utseende, och särskildt imponerar han genom sina väldiga solfjädersblad och sina fruktsamlingar af tättsittande, kanonkule- eller barnhufvudstora frukter. Allt hos densamma kan tjäna till nytta, och hans frukter lämna föda åt millioner människor. Man uppgifver, måhända dock med någon öfverdrift, att en fjärdedel af Ostindiens befolkning under svårare år därifrån erhåller sin hufvudsakliga näring, och denna kan gratis hämtas ur skogarna. Äfven i andra afseenden tjänstgör lontar-palmen såsom hinduernas skafferi och därjämte såsom vinkällare, garderob, redskapsbod -— och mycket annat. I en tamulisk dikt till dess ära uppräknas ej mindre än 801 olika ändamål, hvartill den kan tjäna, men det tillägges dock, att härmed är ej meritlistan färdig. Af allt detta må här blott framhållas bladens användande såsom skrifmaterial; då Plinius berättar, att man först skref på blad, torde han hafva särskildt afsett denna och andra palmer, ty enligt indiska källor var detta brukligt redan 3,300 år före vår tidräk-

ning, och så är där äfven förhållandet än i dag.

Ungefär i samma trakter finnes den egentligen från Sundaöarne härstammande, men nu öfver vida sträckor odlade Areca cathecu eller betelpalmen. Det är ett vackert träd, som når en höjd af ungefär 16 meter, med mörkgröna, par-flikade blad. Detta lämnar såväl färgämnen som läkemedel, men dessa spela en mycket underordnad rol emot de ungefär hönsäggstora, orangeröda frukterna med deras invändigt, liksom muskötens, marmorerade frökärna. Af dylika skördas årligen flera hundra tusen centner, hvilka finna en strykande afsättning såsom ett i dessa trakter för gammal och ung, fattig och rik, män, kvinnor och barn nästan oumbärligt njutningsmedel. Stycken af det sönderskurna fröt inlindas i friska blad af betelpepparn, hvarefter på ena sidan strykes fuktad kalk, som vunnits genom bränning af musselskal — och så är läckerheten, pinang eller siri-pinang benämnd, färdig till tuggning. För europeerna har beteltuggandet alltid förefallit motbjudande, men infödingarne hängifva sig med förtjusning däråt och låta sig ej afskräckas, hvarken af den brännande smaken och det åt ansiktet drifna blodet eller af den blodröda färg, som ej blott saliven, utan äfven läpparna och tandköttet erhålla, ty tvärtom anses detta senare förhöja skönheten. Under ett längre bruk af detta egendomliga njutningsmedel angripas äfven tänderna; först blifva de röda, sedan svarta, men äfven detta anses för vackert, och till sist blifva de totalt förstörda, men ej heller detta hat något att betyda. Tvärtom vittnar det ju till en viss grad om förmögenhet och för visso om många ljufva betelstunder.

Af vida större vikt och betydelse är den från Söderhafsöarne härstammande, men nu i alla tropiska kustländer odlade kokospalmen, Cocos nucifera. Den