Sida 252
1889
Glädje! E
Af Tor Hedberg.
Tor Hedberg.
Du ropar på glädje, — förstår du icke att ditt eget rop vittnar emot dig? — Ty det har icke segerklang, — det är ett nödrop, som skall dö bort i rymden. — Trodde du på glädjen, skulle du icke behöfva söka henne långt borta, då satt hon trygg vid din sida. Men du tror icke, och äfven om du funne henne som du kallar den rätta, skulle du icke tro det utan öfvergifva henne för att söka på nytt. Ditt eget sökande vittnar emot dig.
Du ropar på glädje: men ditt rop är icke ungdomens, som med utbredda armar skyndar lifvet till möte, icke heller ålderdomens, som med skumma blickar ser tillbaka till gångna fröjder, — det är som en hafvande kvinnas, hvilken plötsligt gripes af begär efter en lockande njutning, som ser gyllene frukter i drömmen och längtar att bita i persikans lena kött. Men gif henne frukten och hennes begär skall försvinna, med liknöjd hand skall hon lägga den ifrån sig och skåda bort mot framtiden med väntande ögon, — ty hennes glädje är i framtiden. Därför lockar du henne fåfängt med nuets fröjder, hon
n fantasi.
"OlBdlen har blifvlt glömd I vesterlendet.”
Verner von Heidenstam.
skall kanske låta locka sig, men hon skall icke kunna njuta dem, — fåfängt bjuder du henne att kasta af sig sitt lidande — hon måste bära det, — fåfängt säger du: sörj icke för morgondagen, ty det är den som hvilar i hennes sköte, suger hennes bästa krafter och fyller hennes sinne med dunkla aningar, — den som hon tillhör och måste tillhöra, tills förlossningens stund är inne.
Ja, vårt släkte är hafvande, — det är ordet, som förklarar allt. Låt dess mening genomtränga dig och din syn skall förändras. Icke är lidandet något godt, säger du. — Jo, svarar jag, blott det icke är meningslöst. Lidandet är skönt genom det mål det bär inom sig, — det är som ett hårdt och bittert skal omkring en ädel kärna. Och sådan är lifvets lag, att det förnyas icke blott på glädjens utan äfven på lidandets väg. Du ser tillbaka till de tider, då lifvet var som en ung brud med glädje-skimrande blickar, — hvem säger dig, att det icke är de tankar, som då undfingos i sorglös lycka, som vi nu måste föda med smärta. Därför skola vi icke döma modem utan att tänka på barnet.
Barnet, kanske du svarar, — hvad veta vi då om barnet? — Det är sant, ingen har skådat dess drag, ty det är ännu ofödt. Men vi veta, att det är barn af vår vilja, af vår kärlek och våra tankar, att hvarje känsla, hvaråt vi hängifva oss, skall trycka sin stämpel på dess sinne. Du sörjer: sörj icke för morgondagen! — gläd dig åt stunden! — Ja väl, men ett större mål hägrar dock nu för oss: — att vi må kunna säga: gläd dig åt morgondagen! — ty därförutan skall stundens glädje förbittras för dig och blifva ett tomt skryt, ett rus före striden.
Oktober 1889.
Tor Hedberg.
Tor Hedberg.
Högre uppgifter. Berättelse 1884
Johannes Karr. En uppkomlingshistoria 1885
Judas. En passionshistoria 1886
På Torpa gård. Berättelse 1888
Noveller och Skisser. 1889
252
Källa: Project Runeberg ·
