Ord och Bild: 1898

ANTONIO FEIJÖ.

89

oförklarliga gåta, som heter andens attraktion till det Goda». Och nu ser man honom, manad af sin kännedom om sitt lands efterblifna folkskoleväsen, gripa sig an med en officiel rapport till sin regering öfver Sveriges i hans ögon mönstergilla folkskoleväsen. (Relatorio do consul ger al encar-regado de negocios de Portugal em Stock-holmo acerca de histrucçao primaria na Suecia (Appendice ao Diario do Governo N:o 3, Lisboa, 1897]). Och att han con amore utfört sitt själfåtagna värf, därom vittnar den omständigheten, att i fråga varande rapport, som sedermera på den portugisiska regeringens befallning blifvit utgifven, af Portugals press förklaras vara ett verk lika värdefullt för dess förf:s hemland som trots någon af hans sköna diktsamlingar.

Om Feijös enskilda personlighet yttrar hans i Frankrike ackrediterade kollega Emygdio Navarro bl. a.: »Hans kynne är blidt och hans väsen är lugnt, såsom om det återspeglade någon undangömd sjö i det fjärran Sverige, där han nu har sin varelse;

men hans älsklingsnöje är dock en tjurfäktning med stort larm och sinneseldande lansar, och framför en färd öfven grönskande norska grässlätter föredrar han en svindlande åktur i jaktvagn från Carnide till Campo Pequeno med rullande dammoln och en och annan kullerbytta.»

Feijö är ännu en man i sina bästa år; han är född år 1860. Hans yttre karrier, som år 1896 förde honom till Stockholm såsom portugisiska regeringens charge d'affaires vid de skandinaviska hofven, torde således ännu icke vara afslutad. Hvart den emellertid än kommer att föra honom, vet hans eget folk, enligt Navarros vittnesbörd, att han skall gå till hvarje värf rustad med ett sundt omdöme, en sällsynt rättrådighet och en upphöjdhet öfver partiväsendet, som man blott är van att finna hos en vis gammal man; och för vårt folk å sin sida må det ju vara kärt att veta, att det i honom äger en beundrare, en beundrare af vår ungdomliga expansionskraft, vårt organisatoriska sinne och vår lojala anda.

' SELMA LAGERLÖF: ANTIKRISTS MIRAKLER. AF HELENA NYBLOM.

DÅ Gösta Berling vid jultiden aderton-hundranittioett kom åkande in i den svenska litteraturen, blef det stor uppståndelse i det estetiska lägret.

Han kom susande i sin släde, förspänd med hans svarta »Don Juan», klädd i bäfver -pels och zobelmössa, med flätade tömmar och björnskinnsfäll och den hvita »Tankred» springande vid sidan. Han var en så främmande och oväntad uppenbarelse, att man icke riktigt visste, hvar man skulle placera denna nykomling, som hvarken talade som eller liknade de människor, om hvilka man i åratal varit van att läsa och skrifva.

Gösta Berling visade sig ju i realismens allra torraste period.

Man hade nu i så lång tid fått höra af alla ledande och tongifvande domare, att fantasien icke var något annat än en sinnessvag gammal dam, som nu till all lycka var insatt på hospitalet, och hvilken familjen gjorde allra bäst att medlidsamt glömma. (Vi erinra oss

t. ex. huru Brandes påpekade romantikens besynnerliga benägenhet att sammanblanda ton och färg).

Svenska litteraturen var idel fotografi och analys af lifvet inom stängda dörrar, då plötsligt denne Gösta Berling kommer instormande med nordanvinden hvinande omkring sig och följd af fantasiens alla lössläppta andar. .Det var därför alls icke underligt, att det öfver-reflekterade estetiska lägret blef skrämdt, och att man till och med skickade vargar efter släden.

Men medan man tittade på hvarandra och undrade, hvad man egentligen skulle våga tänka och säga, hade det svenska folket eller rättare sagdt de skandinaviska folken själfva tagit hand om Gösta Berling, »poeten».

De hade hälsat honom välkommen som befriaren, som skänkte dem stora och sköna tankar och förde dem åter till naturens evigt unga och friska rike. Och så for Gösta Berling från hem till hem och drack julöl och