Ord och Bild: 1898

IMPROVISATIONEN.

AF ADAM MICKIEWICZ.

öfversättning af ALFRED JENSEN.

(Nedanstående dikt tillhör den polske skalden Mickiewicz' stora diktcykel »Dziadz» (»Dödsfesten»), hvari skalden i fängelset under det fingerade namnet Konrad ger ett storartadt uttryck åt sin sorg öfver sitt folks lidande och åt sitt tvifvel om en kärleksrik försyn, en rättvis världsordning. Den sublima monologen — en bön och en utmaning till himlens herre — lär hafva diktats på en enda natt.)

Allena! ? ... Ja, för världen ej mina toner flöda. Ho är som helt förnimmer min diktnings idé och som dess fulla glans med sitt öga mäktar se? Ve den, som för världen vill röst och tunga

möda!

Ty tungan gäckar rösten, af rösten tanken gäckas; från själen tankar flyga, förrn de i orden bräckas, och orden kväfva tanken, och påtanken de bäfva, som jorden skälfver öfver en uppslukad å. Hvem kan af jordens skälfning dess flödens djup

förstå,

och ho kan fatta, hvart de sträfva? I själen känslan kretsar, hon tändes och brinner, som blodet, uti djupa, osynliga språng; och blott så mycket blod, som i pannans puls

man finner,

så mycket blott af känslan man skönjer i min

sång.

Min sång! du är en stjärna i ändlösa världen. Om blicken ock med vingar af glas sökte fara till henne, hon ej nås på den sökande färden, ty blott en mjölkhvit strimma uppfångas af

blicken.

Man tror det solar vara;

men räkna eller mäta — det mäktar man icke

I, sånger, ej behöfven mänskors öra eller öga. På min andes djup I simmen, på dess höjder I glimmen,

som älfvar under jorden, som stjärnor i det höga.

Du Gud! du natur! O lyssna — jag besvär dig — till min sång, mill musik, som skall vara dig

värdig.

Jag är mästare! Jag som mästare räcker min hand emot himmelen upp, och jag sträcker min hand på harmoniska stjärnetangenternas rader. I än snabba, än långsamma ringar med taktpinnen stjärnor jag svingar. Millioner toner simma: i toners million jag träffar hvarje ton, jag förnimmer hvar ton. Jag dem löser, förenar och delar. I ackord och i strofer jag stämmer och spelar med regnbågens strimmor och blixtars kaskader.

Jag lyfter ut handen öfver världsalltets gräns, och tangenterna tystna i flykten med ens. Jag ensam får af mina sånger njuta. Uttänjda, liksom stormens vindar tjuta, de ned i mänskosläktets djup sig våga. Med suckars stön, med stormars ve i sekler doft de genljud ge, och alla spela, alla låga. För min blick, för mitt öra I stån, som när våg varder vaggad af. fläkt. Jag hör er i vindarnes dån, jag ser er i skyarnas dräkt.