Ord och Bild: 1898

7 År g. 1898. Bilaga till ORD OCH BILD. N:r 7, Juli.

LITTERATUR

UR BOKMARKNADEN.

Mathilda Malling: Skyttes på Munkeboda. Hemlif i Skåne 1830. Stockholm, Albert Bonniers för-lag.

Ehuru tillgången på romanböcker, som kunna sättas i händerna på äfven den allra oskyldigaste unga flicka, tack vare vissa flitiga engelska och tyska författarinnor är öfver höfvan stor, förtjänar det dock särskildt påpekas, när en inhemsk penna offrar åt genren. Skyttes pä Munkeboda är en utmärkt julbok, en bok som vid den familjära kvällslampan bör kunna sätta både unga och gamla i den lifligaste rörelse, de unga af glädje öfver den frihet att välja make, som sjuttio års framåtskridande låtit komma dem till del, och de gamla af vemod öfver att de ordnade tider flytt, då familjen var en liten autokratisk ståt. Berättelsen om huru den blonda Agneta får den djärfve, romantiske löjtnant Joachim till fästman, trots både sin mamma, den rike baronen och familjerådets höga bestämmelser, kommer, som man säger, månget ungt hjärta att klappa fortare. Skildringen är nämligen gjord med skicklig beräkning af en säker effekt. De uppträdande personerna äro tecknade tydligt och sympatiskt. Vissa fjärran toner af stora händelser ute i världen under detta minnesrika år, af Victor Hugos ungdomsbedrifter och revolutionen i juli förstärka intrycket af att här lefves ett enkelt hemlif. Däremot har förf. efter min mening icke låtit sig tillräckligt angeläget vara att åt detta hemlif gifva den särskildt skånska prägel, som hon lofvar på titelbladet. Sådana kulturela märkvärdigheter som kontraster mellan »en enkel smörgås» och de kopiösa realiteter, som uppdukas, på-

träffas t. o. m. i Småland. Jag saknar i denna skildring från Västra Göinge härad några särskildt egendomliga sededrag och det intryck af naturens fysionomi, utan hvilket en bestämd lokalisering blir oberättigad. Om en slättbo skulle hafva skildrat hemlif därnerifrån, skulle både sedernas och naturens egendomligheter så mäktigt ställa sig för hans minne, att de rent af påtvingade honom den rätta lokalfärgen. Men fru Malling går tyvärr icke på djupet. Hon gör i Epilogen en ansats till en vy öfver ett lif, men ack, när detta lif är den unge Skyttes, kan man svårligen gripas, äfven om man förstår författarinnans deltagande för sin hjälte. Öfverhufvudtaget tror jag, att den personliga sympatien varit ett viktigt motiv till framkomsten af denna pendant till »En gammal historia».

En så berömd författarinna som fru Malling kan för en gångs skull underlåta att taga hänsyn till det konstnärliga värdet af det hon skrifver. Tillräckligt många stå på hennes sida, för att hon skall kunna skrifva efter sitt behag, ja ännu flera komma till, om hon skrifver hemtrefligt och nätt. Det skulle också ha varit alldeles onödigt att påpeka och beklaga ett så alldagligt förhållande, såvida icke fru Malling nästan på hvarje sida i denna bok visade, hur säker i begåfning hon är och hur, hvad skall jag säga, litet energisk i utförande och själfkritik hon blifvit. Jag säger detta med det vemod, som lätt väckes, när ens beundran tvingas att sjunka. De arbeten, som skrefvos på 80-talet under pseudonymen Stella Kleve, röja en artistisk djärfhet och ett slags pervers ironi, som låta ana, att författarinnan kunde hafva blifvit en Rachilde. Naturligtvis en Rachilde, utvändigt höghalsad för klimatets