Ord och Bild: 1898

63 DAGBOKEN.

ZACHARIAS TOPELIUS' TÄNKEBOK.

Det var Zacharias Topelius' afsikt att före sin bortgång samla sin lika enkla som djupa lefnadsvisdom i en följd af kortfattade kapitel, hvilka skulle röra sig dels kring trosfrågor och lifsåskådning, dels kring dessas tillämpning i lifvets olika förhållanden. Han skulle däri framställa sina kraf på kyrkan, predikanten, skolan, pressen och det tryckta ordet i allmänhet, partiförhållanden o. s. v. Planen omfattade 50 olika rubriker. Af dessa blefvo 37 fullbordade. Bland de ämnen, som ty värr ej blefvo behandlade, voro bildande konst, teater, poesi, musik, kvinnofrågan, läkarekonst, naturvetenskap m. m. Sådan som »Tänkeboken» förelåg vid författarens bortgång, utkommer den i bokhandeln i slutet af innevarande år.

Vi äro i tillfälle att i detta häfte meddela ett af de mest centrala kapitlen ur detta märkliga litterära testamente, tack vare välvilligt tillmötesgående af de närmaste efterlefvande, som därigenom förverkligat den hädangångne skaldens flera gånger uttalade vänliga afsikt att sända »Ord och bild» ett bidrag.

UR BOKMARKNADEN.

Nils Erdmann: Moliére. Stockholm, Wahlström & Widstrand.

Omkring några af världslitteraturens störstes egna verk hafva under årens lopp hela stora litteraturer uppvuxit. Lärda samfund hafva bildats, omfångsrika periodiska publikationer fortgå år från år, och massor af digra verk utgifvas, allt i ett och samma syfte: att om mannen, hans lif och verk — det må nu gälla Shakspere, Moliére eller Gæthe — veta så mycket som möjligt, att genom grundliga forskningar sofra gamla misstag och upptäcka nya fakta. Den intresserade som utan att hafva tillfälle och lust för vidlyftiga vetenskapliga studier vill läsa och lära något om desse store författare, af hvilkas arbeten många eller alla äro honom välbekanta, stannar då gärna villrådig inför massan af detaljarbeten. En jämförelsevis kortfattad, men dock fullständig monografi, som i sig innefattar resultatet af alla de andres arbeten, blifver för denna del af publiken mycket välkommen. Vi äga förut på nordiskt språk ett par förträffliga sådana om Shakspere i

Henrik Schücks och Georg Brandes' arbeten, och en sådan är det jämväl som den flitige litteraturskildraren herr Nils Erdmann lämnat i sitt senaste arbete »Moliére».

Detta arbete är utan tvifvel vida mer uttömmande i skildringen af miljön och tillförlitligt i detaljuppgifterna än något, som förut funnits tillgängligt på vårt språk, hvaribland Karl Warburgs »Moliére», som utkom för 14 år sedan, torde hafva varit det mest anlitade. Man måste särskildt vara herr Erdmann tacksam för att han gjort sig så mycken möda med att gifva läsaren en någorlunda riktig föreställning om den miljö, i hvilken Moliére lefde och verkade. Hans ganska djupgående skildringar af lifvet i Paris, af skolan och sederna, af läkarnes ställning, af de preciösa, af Ludvig XIV som sin samtids halfgud o. s. v. äro alla härutinnan särdeles uttömmande och målande. Det är sant, att framställningen stundtals tynges af allt för många namn, det är omöjligt att behålla dem alla i minnet, och härigenom går man förlustig nöjet att i tankarne förena en anekdot, som på ett ställe berättas om någon, med någon annan om densamme några sidor längre fram. Denna rikedom af namn och fakta, som gifver ett intryck, att förf. ej fullt smält och omsatt det ofantliga material, som hans storartade beläsenhet gifvit honom, märkes mest just i dessa kapitel, som skildra miljön. När framställningen börjat att följa Moliéres egen teaterbana från det ena styckets framträdande till det andras, är skildringen enklare och lättare att följa. Och det är då — för den som läser på det rätta sättet -— denna del som, sedan den föregående lagt grunden, är mest lärorik och lämnar den största behållningen. Med att »läsa på det rätta sättet» menar jag då, att man läser sin gamla välkända Moliére vid sidan, så att man, allt efter som monografien hinner fram till ett nytt styckes framträdande å Palais Royal eller i Versailles, genomläser detta stycke, för att så mycket lättare följa författarens undersökningar af dess personer och situationer. Det tager kanske litet tid, men å andra sidan är den tiden ej förspilld, ty man kommer härigenom Moliére nära, och när man slutat läsningen, inser man sanningen af Goethes ord: »Moliére ist so gross, dass man immer von neuem erstaunt, wenn man ihn wieder liest.»

Detta sätt att läsa herr Erdmanns bok gifver mycken glädje äfven åt den, som sedan