Ord och Bild: 1898

DAGBOKEN. i I

kort, fast spelet pa ett par händer väl vore värdt ett utförligare och mera detaljeradt omnämnande. Herr Lindbergs Grefve af Rysoor var en i mitt tycke alldeles ypperlig prestation, hållen i dämpade färger, men med en värdighet och nobless öfver sig, som gjorde mycket större intryck än hvad någon »rusning» kunnat åstadkomma, och hans diktion, som jag i »Törnestigen» ansåg mig föranlåten att anmärka emot, var här åter sådan, att det var en fullkomlig njutning att höra den. Äfven fröken Lundequists talang gjorde sig förträffligt gällande i Dolores' roll, och hennes lidelsefulla framställning af den olyckliga

grefvinnan betecknade ett stort och vackert framsteg. Herr Olsson var som Carlo van der Noot icke till sin fördel — han äger icke den för dylika uppgifter nödiga flykten — och herr G. Ranfts hertig af Alba kunde med fördel hafva varit mindre torr. De mindre viktiga rollerna utfördes med ett par undantag fullt tillfredsställande. Herr Harald Molanders glänsande iscensättning var alltigenom smakfull och vårdad — att den också var fullt stiltrogen faller af sig själf, eftersom herr M. för närvarande är vår största kapacitet på det området.

K. H g.

MUSIK.

K. Teatern.

Nov. 13. Konung för en dag. » 2?. Figaros bröllop.

Konserter.

8. Musikföreningens första abonnementskonsert.

» 9. Fru Norries romans- och visafton,

t ii. Fru Norries historiska musiksoare.

13. Hr Lindströms orgelkonsert.

> 15. Hr Schneevoigts konsert.

i Fröken Karin Webers musiksoare'.

17. Fru Agathe Backer-Gröndahls konsert.

Musikföreningens konsert gaf oss tillfälle att åter höra Schumanns oratorium »Paradiset och Perin», som icke på fulla i o år utförts i Stockholm. De, som svärma för den Schumannska romantikens fagra örtagård, skola i detta verk finna några af dess allra mest ljufva, doftrika blommor — en verklig rikedom af melodier, svärmiska och känslofulla, trängas här — men man skall äfven finna mer torftiga och ödsliga sträckor, och när man gjort bekantskap med hela verket, skall man märka, att man knappt har något afgörande och helt intryck; men minnes endast enstaka sköna episoder. De enkla, stora linjerna saknas. Schumann är och blir — trots de lysande undantagen af hans pianokonsert, B-dur-symfonien och en del kammarmusik — en Kleinkünstler, hvars styrka ligger i det intima detaljmåleriet snarare än i storheten och enhetligheten. Det friska och strålande

sunda hos de store klassikerna saknar den nervöst känslige Schumann i vanliga fall alldeles, liksom äfven all storstilad plastik; Mendelssohn är i detta fall vida mer klassisk. Emellertid behöfver man, därför att man medger detta, visst icke — såsom nyligen skett — anse, att Schumanns musik, i stort sedt, redan spelat ut sin rol; den har det icke redan af den anledningen, att hela den moderna musikgenerationen växt upp under ideligt, kärleksfullt studium af densamma, och att till följd däraf en god del af den moderna och hypermoderna musiken påverkats af honom, hvilket gäller både om mästare som Brahms och Norman, Gounod och Saint-Saëns, Grieg och Sjögren, samt äfven om Stenhammar och Peterson-Berger, för att nu nämna ett par bland våra allra yngsta. Detta ideliga sysslande med Schumanns musik, hvilket nu är så vanligt, vore förkastligt endast, om det verkade försvagande på kärleken till de störste, titanen Beethoven eller den gudomlige Mozart, men är åtminstone så till vida till bestämd fördel, som det renar smaken och väcker afsmak för alla lättköpta, banala effekter. Det kyska, diskreta i Schumanns konst gör, att man nästan skyggar att utsätta den för beröringen med ett stort, banalt publikum. Schumann är framför allt hemmens musikdiktare, och mest njuter man af honom i ensliga stunder vid klaveret, hvilket äfven gäller om hans större saker, då orkester- och, låt oss tillägga, korbehandlingen knappast var hans starka sida. Schumann är af de efterklassiske jämte Chopin den mest typiske klaverkompo-