Ord och Bild: 1898

DAGBOKEN.

i I

MUSIK.

K. Teatern.

Sept. 19. Kantat. Frondörerna. Scener ur Estrella de Soria.

» 28. Djamiieh.

» 29 .På Sicilien.

» 30. Mignon.

Vasateatern.

Aug. 27. Flickorna Michu. Sept. 23. Operabalen.

Konserter.

» 24. Första symfonikonserten.

OM programmet vid det nya kungliga teaterhusets invigning har redan mycket skrifvits både för och emot, dock mest emot, och icke utan skäl. Hvad som då framför allt bör klandras, är att icke detta tillfälle firades med en föreställning af verkligt enhetlig konstnärlig prägel. Ett så vidt möjligt glansfullt återgifvande af Fidelio, Don Juan eller Trollflöjten, Tannhäuser, Lohengrin eller Mästersångarne skulle med helt annan éclat ha invigt den nya byggnad, där det väl är meningen, att vi framgent skola få fröjdas åt allt, hvad den musikalisk-dramatiska konsten frambragt mest skönt, djupsinnigt och gripande, naivt och lefnadsgladt. — Men programmet skulle vara svenskt. Ja, där ha vi det, de klassiska mästerverken skulle denna gång få ge plats åt ett urval af svenska konstverk. Äga vi då någon svensk musikalisk-dramatisk konst? Äfven med risk att bli ansedd för en klen patriot, nödgas man härpå svara nej. Vår ende verkligt ursprungligt svenske tondiktare, August Söderman, har icke skrifvit några operor, med undantag för den lilla komiska enaktaren »Hin ondes lärospån», en bagatell från Södermans ungdomsår, som visserligen förtjänade en plats på repertoaren och äfven skulle ha prydt det plock-program, hvarmed operahuset nu invigdes, men dock icke med sin ännu en smula eklektiska musik och sin från franskan hämtade text kan anses utgöra ens början till en svensk operadiktning. Och våra öfriga tonsättare, som försökt sig som operakomponister, ha icke i regeln ägt den originalitet, den musikaliska individualitet, som kunde förlänat deras verk lifskraft.

Emellertid skulle programmet vara svenskt. Man erinrade sig då, att vår klassiske ro-

manskomponist, A. F. Lindblad, skrifvit en opéra-comique, Frondörerna, och att en annan svensk tonsättare, den store, så länge misskände Franz Berwald, äfven skrifvit operor, däribland Estrella de Soria, som icke var alldeles okänd, då den sedan femton år varit tillgänglig i klaverutdrag, utgifvet af Musikaliska konstföreningen. Och här, i Ber-walds Estrella, träffade vi verkligen ett stort och äkta konstverk, snillrikt, skönt och fängslande, trots de svagheter, som vidlåda texten. Berwald kunde, om han hade funnit en duglig librettoförfattare, ha skapat oss en svensk musikalisk-dramatisk konst, det inse vi nu, men det gick honom, så som det gått många andra. Då han icke kunde finna den verkligt konstnärliga text, som utan tvifvel föresväfvade honom, men kände sig mäktig att frambringa ett dramatiskt konstverk, så grep han det första bästa machverk, han fick tag i, och -— hvad som icke händt med många andra •— öfvergöt det med hela den bländande glansen af sitt rika musikaliska geni. Den förtjänsten hade emellertid texten — må vi göra hr Prechtlers verk den rättvisan •—• att den icke innehöll något torrt, som band den musikaliska fantasien. Tvärt om, situationer så grella som möjligt. Allt hvad en frodig hyper-roman-tisk fantasi kunnat uttänka af bjärta effektmedel finns där i rikt mått. Med en skrikande grann och effektsökande musik hade en sådan opera icke varit att uthärda, nu adlar i stället noblessen i Berwalds musik den rafflande handlingen. Hade vederbörande varit kloka, så hade de, när programmet nu en gång skulle vara svenskt, till invigningsspektakel gifvit oss hela denna opera, i stället för att uppföra två lösryckta scener, som ofvanpå en lång kantat och en två timmar lång och föga dramatisk opera icke kunde verka så som de bort. Och dock knöt sig nästan hela intresset af aftonens föreställning vid dem — en fingervisning så god som någon för teaterdirektionen att en annan gång låta oss höra hela stycket, något som helt enkelt är dess skyldighet. Man tar icke efter så många år upp ett mästerverk, för att endast utföra det i fragmentariskt skick. Kanske vågar jag äfven rekommendera vederbörande ett annat verk af Berwald, den opera »Drottningen af Golconda», hvilken skrefs som festopera till