Ord och Bild: 1898

DAGBOKEN.

i I

KONST.

PIERRE PUVIS DE CHAVANNES.

E^FTER Meissonniers död (1891) är Puvis de Chavannes Frankrikes representative konstnär — den hvars namn nämnes oftast och med den största beundran och den, som på det värdigaste sätt representerar den franska konstens lysande traditioner.

Meissonniers ideal var den frappanta åskådligheten, iakttagelsen af det flyktiga ögonblicket i minspel och uttryck hos människan likaväl som i hela den harmoniska omgifning af trefnad och välbehag, i hvilken han merendels försatte sina gestalter. Han fördjupade sig i den situation, som han ville skildra, med en finhet och älskvärdhet, som leder tanken till de holländske interiörmålarne de Hoogh, Terborch och Mieris, och den realistiskt framställda bagatellen fick i hans konst ännu en gång sin fulla giltighet i det skönas värld.

Att gent emot denna konst, som vädjar till våra sybaritiska känslor för vänliga samtal vid glaset, ensamma ridter utåt landsvägen och bläddrandet i gamla kopparstick och manuskript, ställa den idévärld, som fått uttryck i den gamle mästaren Puvis de Chavannes' storartade lifsverk, är att frammana en kontrastverkan af det mest sällsamma slag. Gent emot taflor af oktavböckers storlek väldiga väggmålningar; gent emot det konkreta fallet den abstrakta helhetstanken; gent emot den intresserade analysen af hvardagliga detaljer i uttryck, kostym och omgifning den starka syntesen af människan och naturen i deras primitiva, allmängiltiga framträdande; gent emot kammarluften och halfskymningen hos en monoman kulturhistoriker och nyfiken iakttagare af människorna den atmosfer af kyligt lugn och djupa perspektiv mot paradis och evigheter, i hvilken helgonen, hjältarne och sånggudinnorna hafva sin varelse!

Och dock måste de båda mästarne hafva väl förstått hvarandra. De hade blifvit fria konstnärer endast på grundvalen af ett med oerhörd flit drifvet naturstudium. Hvilket som är det mest fordrande, att finna naturen hel och hållen i det enskilda fallet, såsom Meissonier, eller att fasthålla den under uteslutandet af alla tillfälligheter och under sökandet efter det typiska och ursprungliga, det från Skaparens hand utgångna, såsom Puvis de Chavannes,

är en, fråga som vi helt och hållet kunna lämna åsido. Till huru olika resultat de än kommit, så råder hos dem båda i deras görande och låtande det drag af förståndsmässig reflexion, af medveten föresats och skolad själfbehärskning, som utgör ett af den franska andans rasmärken och som dominerar i dess mest äkta och bestående skapelser.

Båda äro de också i viss mening traditionskonstnärer. Liksom Meissonnier var hollän-darnes naturlige arftagare, så är Puvis de Chavannes en efterkommande till den italienska förrenässansens konstnärer. Om de också hvar och en haft sina egna ord att säga, så skulle likväl deras konstnärsutveckling hafva gestaltat sig mycket annorlunda, därest de icke haft sina lärofäder att se upp till. De hafva också fått höra åtskilligt härom. Hjalmar Ekdals replik i »Vildanden», att det är så svårt att göra en uppfinning numera, då nästan allt redan är uppfunnet, har emellertid sin giltighet ej blott som uttryck för oförmågan. Äfven den störste upptäcktsfarare nu för tiden skulle icke kunna göra något motstycke till Amerikas upptäckt, och vissa epoker af mänsklighetens utveckling hafva haft omätbara resultat för oöfverskådliga tider. Med italienarne på 1400-talet framträdde den dekorativa målningen i konstnärlig mogenhet (den antika är för oss så godt som okänd), med holländarne på 1600-talet målningen af det dagliga lifvet; de hafva haft den turen att komma först, och de distanserade efterföljarne blifva, med eller mot sin vilja, mer eller mindre värdefulla länkar i de evolutionskedjor, som leda tillbaka till »les primitifs».

Tack vare i främsta rummet Puvis de Chavannes, är i vår tid en väg banad för det dekorativa måleriet. Han har med sitt verk tagit afstånd från stafflimåleriet och genom en seg, långsam och energisk kamp öppnat allmänhetens och den konstnärliga ungdomens ögon för väggmålningens art och natur. Hans väg har varit, som en af hans biografer, Marius Vachon, säger, »den räta linien». Barn af rika föräldrar, kunde han utan brödbekymmer ägna sig åt konsten. Efter att en kort tid hafva varit elev af Couture, bröt han med